”Jag har sett många som är precis som du. Män i medelåldern som kommer hit i sällskap med sina fruar eller exfruar. Ni är en stor riskgrupp, för ni hade inte kommit hit själva. Vilket betyder att ni förmodligen hade skadat er själva.”
Överläkarens ord gör mig försvarslös. Min exfru sedan snart ett år körde in mig till psykakuten i går kväll efter att jag hade sms:at henne ett avskedsbrev och koderna till mina bankkort. Det lilla jag hade skulle hon och barnen ha utan krångligheter tänkte jag.
Jag tror min exfru verkligen räddade mig när hon ringde mig. När hon, tillsammans med min mamma kom och hämtade mig från ensamheten på åttonde våningen.
Nu sitter överläkaren framför mig. Jag har precis samlat mig för att åka hem efter en övernattning. Har fått stabilitet, men plötsligt svävar jag på svaret och hon hugger direkt och precist. Hon har rätt. Jag är inte redo att åka hem än. Jag vill bara åka hem för att kunna jobba imorgon, för att jag är rädd för att krascha min alltid så känsliga ekonomi.
Men hon säger att jag lider av svår depression. Att det är för farligt att släppa mig. Hon beslutar att jag måste stanna för mitt eget bästa.
”Hade du haft en hjärtinfarkt hade du inte tvekat att stanna hemma från jobbet. Eller hur?”
Jag blir kvar och när jag skriver det här är klockan tio i åtta på kvällen den 12 maj 2014. Våren utanför fönstret på avdelningens dagrum börjar äntligen ta form. Jag får lindrig medicin och lyssnar på lugnande musik för att möta skymningen och kampen för mitt brustna kärlekshjärta.
Som en typisk medelålders man som aldrig skulle åkt in för att rädda sig själv.
Min hjärta knyts samman… För att du mått såå dåligt. Är så glad att de kom i tid. Är så glad att du är på en plats där du får hjälp, och att du nu också skriver av dig. Kram Ulrika