Det känns märkligt men jag tycks ha hittat en stig tillbaka till livet. Det har visat sig att jag har vänner på riktigt. Inte bara hade en gång i tiden. Jag gjorde det som många medelålders frånskilda män generellt inte gör. Talar om att de lider.
Jag öppnade min Facebooksida som jag hållit stängd för att jag inte velat bli sedd. Inte velat se. Nu ville jag se och bli sedd och skrev:
”Inlagd på psykakuten.”
Inte så macho kanske, men det finns värre sätt att kastrera sig själv på. Dessutom är det värt att vara lite omacho när det leder till besök av tre personer. Två som jag inte har sett röken av på flera år. Dessutom har flera hört av sig på telefon och på nätet. Tänk om jag hade kunnat skaka fram vännerna ur årens dimmor innan jag hamnade på psyket. Ja det kanske går för sig det också när jag tänker efter…
Jag har nu förstått att jag till att börja med behöver tre saker för att bli mig själv igen. Skriva, träna och så det där man gör med vänner.
Umgås.
Våga vara ärlig och visa sig sårbarhet. Det är en styrka. Kram
Visst är det märkligt att de verkliga vännerna visar sig först när man krisar. Jag följer dina inlägg med stort intresse. Välkommen, John!