Hemma igen på åttonde våningen. Saker ligger orörda där de låg när jag var här sist för en vecka sedan. Som kläderna i tvättmaskinen som jag aldrig satte igång, eller plastkassen med russinpaket och jordnötspaket på vardagsrumsbordet. Det var min mamma som lämnade dem där innan hon insåg att jag inte kunde stanna kvar i lägenheten ensam.
I köket står krukan med de ständigt döende blommorna. De ser fortfarande lika döende ut som sist men inte helt döda. Jag vattnar dem. På bordet står också ett skrivblock med en hastigt nedkrafsad dikt på. Det är en kärleksdikt som aldrig nådde sin adressat. Text är skriven i rött, med en handstil som förmodligen bara jag själv kan tyda.
Det står:
”Kvinnor ler i skymningen
men jag ser bara dina läppar
Deras händer fångar min blick
men jag känner bara din beröring
Jag ser upp i natthimlen
på vägen hem
Ditt namn står skrivet i stjärnan
som faller”
Följetongen Del 2 – Det finns bara möjligheter
Första dagarna efter min separation är vidriga. Trots att jag och min fru hade skilts som vänner. Passionen hade hamnat i kylskåpet för länge sen så egentligen borde jag ju känna mig fri och lättat.
Men efter att jag gett henne hemmanycklarna och åkt iväg till annan ort för att arbeta gråter jag mer på ett dygn än jag gjort sammanlagt under alla år vi varit tillsammans. Plötsligt har jag ingenting, inget liv, ingen framtid. Det är som om jag står bortom en bränd bro på en tom ö som jag inte kan lämna. Det är bara den ön som finns och sedan döden.
Jag kan inte sova i det sterila studentrummet utan egen kokvrå. Jag kan inte tänka utan att skaka av sorg. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har ett arbete att utföra, ett dagligt ansvar jag måste ta. Annars skulle jag inte kunna sova ett ögonblick den första veckan. Eller den andra.
Men märkvärdiga ting ska hända. Jag började göra armhävningar i rummet. Jag letar upp en brant ”mördarbacke” att springa uppför i intervaller. Jag började prata med mina arbetskamrater. Jag skriver för mig själv, hemma i studentrummet. Fortfarande är hjärtat tungt som bly och jag känner mig ensam på ett sätt som jag glömt att man kan känna sig. Men redan när första helgen kommer bestämmer jag mig för att gå ut på krogen. Utan sällskap. För första gången som singel på 14 år.
Min plan är enkel. Jag äter en god middag för mig själv. Jag sitter och studerar en fotbollsmatch på en tv-skärm och människorna kring mig. Jag ser i ögonvrån två söta kvinnor sitta vid ett fönster mot gatan, men det finns inte på kartan att jag ska ta ett initiativ och prata med dem. Ska jag prata med någon så ska det ske genom en tillfällighet. Jag räknar inte med att det ska hända.
Det är då en berusad och glad man stannar upp framför mig.
”Sitter du här ensam?”
Jag ska inte dra alla kringelkrokar i den här historien. Men på något sätt leder mannens initiativ till att jag en halvtimme senare står framför bordet vid fönstret där de två söta kvinnorna sitter. Hon till vänster har den berusade mannen har talat sig varm om.
”Hon är en riktig kvinna och jag kan få henne när jag vill.”
Men det är min blick hon möter när vi närmar oss bordet. Det glittrar om hennes ögon. Ja, det slår gnistor. Jag ler till svar och sätter mig ner mittemot henne.
Hon ska senare återkomma många gånger till just det där leendet. Många gånger.
”Då var det kört”, sa hon.
Vi kan kalla henne Jennifer
Under dagarna och veckorna som följer blossar en plötslig och oemotståndlig passion upp mellan mig och Jennifer. Det är som om en tsunami av kärlek och hetta sköljer över oss. Det finns väl en miljon saker som står i vägen, som gör vår relation omöjlig. Men just då är vi båda lyckligare än vi kanske någonsin varit.
På jobbet den sommaren lär jag känna en bodybuilder som lever ett asketiskt liv, med inrutade arbets- och träningsdagar. Han äter en mycket särskild diet och missar inte viktiga sovtimmar. Allt för att nå sina mål. Det är han som, utan att egentligen menar just det, förklarar hur jag kan känna som jag gör.
”Det finns inga problem. Det finns bara möjligheter. Finns det ett problem så är det också en möjlighet.”
Kommenterat på Skilda.nu