Jag brukar åka hem till min exfru och mina yngre söner på onsdagskvällarna. Det är för att min mellanson ska få hjälp med sina läxor. Igår var det söndag men jag var där ändå för att hjälpa honom med texten till en powerpoint-presentation.
Jag pushar honom, kommer lite med goda formuleringsråd. Ibland tar han paus. Då sitter han på vardagsrumsgolvet med sin dator. Jag i soffan med min mobil. Vi säger just ingenting, men jag känner av hans mänskliga värme och glädje över att få vara i min närhet och jag är övertygad om att han känner av min vilja att göra honom trygg.
Vi skrattar också en gång när han jobbar. När han ska skriva ordet ”kulturen” råkar det bli ”kukturen”. Han är förlåten. Lätt hänt när man är en kraxande nästan-14-åring.
Sen äter vi middag hela familjen, innan jag åker hem. För på det sättet kan vi fortfarande vara en familj. Det ger mig chansen till många saker. Som till exempel säga tack igen till min exfru för att hon hämtade mig från åttonde våningen förra söndagen.
Kommenterat på Skilda.nu