Karljävel

Följetongen del 3 – Karljävel 

Det finns mängder av olika skäl för en utomstående att avfärda det som händer mig och Jennifer. Att jag bara använder henne för att trösta mig. Att jag är gubbsjuk (hon är decennium yngre).  Att jag inte klarar av att vara ensam. Att jag är en typisk karl. Det är vad hon får höra från sitt håll. Själv får jag höra en del uppmuntrande ord från de jag vågar berätta för. Men också mycket misstro.

Tänk bara tanken om du får höra från en som separerade för en vecka sedan:

”Jag har träffat en kvinna. Hon är helt fantastisk.”

Vad skulle jag ha sagt om något annan berättade en sådan sak för mig?

Förmodligen skull jag ha sagt ”Skärp dig!”

Det är vad de flesta verkar tänka, även när de inte säger det.

I synnerhet när de får höra att hon vill ha barn.

”Skärp dig John”, säger deras ögon eller deras konstpaus i mobilsamtalet.

Jo det förstås. Jag har ju redan barn i två omgångar. Men Jennifer är ju så… fullständigt underbar.

 

Jennifer kallar mig för karljävel och kräk och Smulis. Alla tre orden betyder samma sak. Med tiden lär jag mig att hon är på ömsint humör när hon använder någon av de tre orden. Det är då hon är Jennifer som längtar och hungrar efter mig, så som jag hungrar efter henne. Det är när hon inte kallar mig karljävel, kräk eller Smulis som jag bli orolig.

Men tillbaka till början. Någon vecka efter att jag har träffat Jennifer fyller jag år. Men det har jag ingen tanke på förrän dagen är över.

”Är du inte klok. Det måste vi ju fira på något sätt”, säger Jennifer och bjuder mig på middag dagen efter.

Vi går till en restaurang som är tom på gäster. Vi är de enda. Det känns som om jag befinner mig i en romantisk film. När Jennifer ser mig i ögonen över bordet strålar hennes ögon in i mina. Värme från hennes ögon vandrar vidare ner i min kropp, ut i armar och ben. De krusar sig över huden som vågor som sträcker sig ut och täcker en strand.

Just när vi går ut från restaurangen ringer min exfru.

”Hej”, säger jag.

”Hej, vad gör du?”, frågar hon

Det har gått två veckor sen jag låg bredvid min exfru i sängen och höll ömt i hennes fina höft för sista gången.

”Inget särskilt… Jag är ute och äter.”

”Ensam?”

Jag kan inte ljuga, även om jag först slirar lite i ett tafatt försök att komma undan.

”Nej, inte ensam. Med en kompis.”

”Jaha… Är det en tjej.”

”Ja… det är en tjej.”

”Jaha.”

Hon tar en paus innan den hon ställer frågan som hon nog inte vill ställa egentligen.

”Hur gammal är hon då?”

”33.”

Min exfru låter samlad när det går upp ett ljus för henne. Rentav som hon skulle tänkas unna mig det här. Men det spelar inte så stor roll. Jag kan ana hennes smärta. För den sätter klorna i mitt samvete. Senare när hon messar mig och undrar om jag hade haft kontakt med Jennifer redan innan vår separation river klorna mitt samvete.

Det spelar ingen roll att jag har all rätt i världen att göra det jag gör. Att jag till och med bör göra det. För det känns mer rätt för varje minut och timme som går. Trots att det sker i ett galet ögonblick, enligt en galen men precis logik som bara kärleksänglar kan tänka ut.

Jag har sårat den jag fortfarande känner ömhet för, genom att vara med den som jag faller för. Allt djupare.