När jag var riktigt liten bodde jag i ett hus. Framför huset låg E4:an och mellan E4:an och huset fanns en potatisåker där min pappa odlade. (Han var annars brevbärare). Bakom huset fanns en bergknalle där jag lärde mig att klättra innan jag kunde gå. Varken huset, åkern eller bergknallen finns kvar idag. Allt är sedan länge tillplattat och ersatt med företagsbyggnader och hotell. Det som finns kvar är bleknade fotografier och minnen.
Jag minns när jag och min syster gick ut med pappa till skogen bakom bergknallen. Vi pulsade i snö. Han hade en yxa i handen och skulle hugga en julgran till oss. När vi hittade ett fint exemplar såg jag hur pappa såg sig noga omkring innan han gick till verket. Långt senare förstod jag varför, med minnesbilden intakt som en HD-film. Man fick inte gå ut i skogen och fälla granar hur som helst. Det var förbjudet.
Ännu många år senare var jag ute och gick med min pappa i hans barndomstrakter. Han pekade på en fullvuxen gran som såg lite underlig ut. Den var liksom krokig och sned. Inte som granar brukar vara. Raka och skarpa.
”Den där granen försökte jag hugga ner på 60-talet, men det gick inte som jag ville. Så jag högg ner en annan gran istället. Efter det har jag gått förbi här då och då för att se hur den blivit.”
Efter att jag fått mina törnar i livet har jag börjat fundera på den där granen som inte blev rak och skarp som andra granar. Jag började göra en jämförande analys. Jag funderade över raka och skarpa människor och människor som någon har ”huggit” i, men som överlevt och fortsatt växa, med märken på ytan eller inuti.
Ganska snabbt nådde analysen fram till mig själv och till en annan HD-minnesbild. När jag var 14 år stod jag ensam hemma i köket med en kniv riktad mot mitt eget bröst. Det var en tid mitt i hugget. Efter sjunde klass då jag började bli mobbad och innan gymnasiet då jag hade vuxit 17 centimeter och fick vara i fred för det mesta.
Någon polare i något stort kompisgäng blev jag aldrig. Jag blev aldrig den som blev bjuden på fester. Men jag kämpade med mitt munläder. Kämpade och kämpade tills jag växte upp till att bli en framgångsrik kvinnokarl. Åtminstone till och från.
Det blev stundtals min enda identitet, men jag var inte rak och skarp. Alla huggen från tidigare år hade krökt mig. Ena stunden var jag den lättsamme charmören för att i nästa bli ett sårbart våp. Kombinationen gjorde mig därmed till en sårbar kvinnokarl som längtade efter sitt livs kärlek.
Idag är jag kanske inte så mycket till kvinnokarl längre. Bara äldre och fortfarande sårbar och längtar efter en specifik kvinna som jag inte kan få.
Stackars mig eller?
Eller kanske stackars de flesta.
Människor är trots allt inte granar och jag är inte så säker på att det verkligen finns människor som är helt raka och skarpa. Det mesta en människa gör och får uppleva i livet har ett pris. Och är du inte beredda betala priset missar du antagligen upplevelsen. En aning krokig lär du bli i vilket fall som helst.
För övrigt är ju inte ens granar alltid raka. De böjer sig för vinden. Och blåser det alltför hårt knäcks också de.
Kommenterat på Skilda.nu