SAKNAD

De fem livspelarna 2 – Saknad

Som jag skrev förra veckan behöver människan fem fungerande livspelare för att må bra:

Mat, vatten, sömn, träning och sex. Blir någon av dem försedda på svältkur eller bortkopplade kommer vi för eller senare känna det. Det mänskliga bygget som är du riskerar att rasa samman.

Det märker jag själv extremt tydligt, nu när jag har två pelare som har havererat. Det är som att ha blivit överkörd av tåget eller önskar att man hade blivit det. Därför vill jag påminna om det, många gånger.

Idag tänker jag på saknad och jag tar det pelare för pelare:

Mat:

Egentligen saknar jag inte någon maträtt i sig. Jag är okomplicerad i min vardag. Äter ofta rötter, nötter, bär och färdiggrillad kyckling och kroppen mår bra. Men jag saknar att äta tillsammans med någon. Jag antar att det är den saknaden som är det mest grundläggande skälet till att matlagning och måltider för många har blivit mer än födointag.

Vatten:

Här blir jag kanske lite tråkig. Förra gången nämnde jag fröjden att dricka vatten ur fjällbäckar. Det är också det jag saknar mest av allt när det gäller vätskeintag. Jag vill bo i ett hus intill en ren fjäll- eller skogsbäck. Det är lite som min förlorade kärlek. Det renaste som går att föreställa sig, men som är någon annanstans och rinner undan, utom räckhåll.

Sömn:

Jag saknar att kunna somna när jag lägger mig utmattad på sängen. Utan hjälpmedel annat än den kvinna jag vill ha vid min sida tätt intill. Ur ett livstidsperspektiv var det inte så länge sen jag kunde det, men i huvudet och i hjärtat (som blev kvar någon annanstans) hände det i en annan tidsålder.

Träning:

Jag kör mina armhävningar och situps och fyller på med spontana chins i klätterställningen på skolgården där jag jobbar. Snart tror jag att jag återupptar min backträning. Men jag saknar mina långa mördarbackar i den andra staden. De som fick mig att lyfta. Och jag saknar att träna med andra och uppfyllas av den gemensamma energin.

Sex:

Den här grejen saknar jag mest av allt. Att vara utestängd från den starkaste av livgivande känslor äter mig inifrån. Trycket från den inneboende kraften och lusten ställer till med inomkroppsliga skalv. Alla delar av min kropp ställer samma fråga om och om igen:

”Var är hon?”

Varje del av min kropp skriker ut sin längtan efter sin del av hennes kropp. För att få ge och på så sätt få tillbaka. Men det enda jag kan svara är:

”Hon är inte här.”

Kroppen förstår inte varför. Inte jag heller.