Vredeinstallation 1
”Din nästa man måste vara rik så att han kan köpa ett hus till dig mamma”, sa min yngsta son till min exfru.
Det var på sensommaren strax efter att mitt journalistvikariat upphört tror jag. Jag var på besök och vi satt och åt middag. Min fru försökte kort förklara att riktigt så enkelt var det inte. Jag svalde min mat och i mitt undermedvetna värkte tanken att jo, just så enkelt är det.
Så när jag nu tänker på min yngste sons ord börjar jag vända ut och in på mig själv. Jag tömmer själens fickor. Tittar på mig själv från sidan och analyserar den där frånskilda pappan och högutbildade diversearbetaren från vikarieträsket. Först blir jag som vanligt skamsen sen förtvivlad och till sist ändå lite förbannad.
Hur i helvete hamnade jag här och vad är det för as som vill hålla mig alla andra i samma sits i träsket. I den kletiga våtmarken för icke kreditvärdig kompetens.
Jag är en av dessa osynliga som är inräknad som arbetande när arbetslöshetsstatistiken ska presenteras. Men räknas samtidigt i praktiken som arbetslös när jag söker bostadslån hos banken. Skam, förtvivlan och vrede kokar i mig samtidigt när jag tänker på bostadsrätten jag hade kunnat köpa om jag hade fått lån. Den ligger kanske 250 meter från mina söners hem och hade kostat mig 8000 kronor i månaden med avgifter och amorteringar. Nu bor jag i en andrahandslägenhet så långt bort att barnen inte kan vara hos mig varannan vecka för att det blir för långt till skolan. Jag betalar 7000 kronor i månaden.
Jag hade klarat det, men banken måste räkna på min inbillade lyxkonsumtion såsom två utlandsresor per år och någon vräkig bil. Och så måste jag ha fast jobb annars är jag som sagt arbetslös. Det är förstås en jävligt frustrerande ekvation eftersom jag ganska lätt fick förstahandskontrakt när jag var 23 år i mitten på 1990-talet, då jag också separerade. Och då jag inte heller hade fast jobb (dock jobb) och då jag också hade barn och klarade av att betala mina räkningar.
Alltså… (Hej, först och främst). Har precis hittat hit genom lite planlöst klickande i internetvärlden. Har läst igenom din första månad, jag är tagen. Jag får ont i magen, känner hettan i ögonen och fylls med en otrolig värme. Jag är fascinerad, fångad, av dina ord, din förmåga att sätta bokstäver på dina känslor och det du går igenom.
Jag är bara barn, jag vet inte hur det är att skiljas, men jag vet hur det är att slitas i tusen stycken, att inte veta vad som är upp och ner, att vara ensammast i världen och att se hoppet i en annan människas ögon. Jävlar i mig vad kärlek är hemskt, underbart, brännande och oemotståndligt fantastiskt.
Har som sagt inte hunnit läsa om din nutid, bara början på den här resan, men kände att jag ändå ville säga något, berätta att jag är här och tar del av din historia. Jag är trygg just nu, med en familj (som iofs dras med alla de vanliga familjeproblemen du kan tänka dig, men som jag ändå älskar villkorslöst), en perfekt pojkvän, stora drömmar och höga mål. Men ibland, som när jag inte kan sova på nätterna, när tiden går sakta eller när jag läser dina rader, kan jag på något vis sakna perioder i mitt liv där allt varit tvärt om. Där jag pendlat mellan att sväva på moln och krascha i betongen, gått balansgång på en lina av aska, spruckit i bitar och kämpat både med och mot tårar. Att sedan bli räddad, lära sig att känna glädje igen, finna något att stå på, för att sedan tappa balansen igen. Ibland saknar jag det, för att det fick mig känna något starkare än jag någonsin tidigare känt.
Åhh. Jag vet inte vad jag babblar om längre, jag skapade en egen liten blogg i ditt kommentarsfält? Förlåt. Orkar inte ens läsa igenom vad jag skrev, det är förmodligen osammanhängande. Jag ska fortsätta läsa och jag önskar dig lycka i livet. Må gott!