I fredags fyllde min målbrottskraxige mellanson 14 år. Jag betraktade honom i hallen till lägenheten där han bott hela sitt liv. En atletisk gymnast, knappt 163 centimeter lång. Jag minns när han var ett nyfött litet paket som jag bar omkring i korridoren på Karolinska sjukhuset. Jag minns hans klara blick rakt in i mina ögon. Som om han funderade och ställde frågan. ”Vad är du för en? Är du min pappa eller?”
Han fick en spruta också, alldeles efter den tuffa förlossningen. Men han gav inte ett ljud ifrån sig. En riktig hårding från första början. Redan när han låg i magen var hans rumpa så hård att läkaren trodde att det var huvudet hon kände när hon knådade mammas mage.
Det skulle visa sig att han också var den fåordiga typen. När han började med lekgymnastik sa han inte ett ord till någon på ett år. Han ställde sig alltid sist i kön, men gick balansgång över bommen som om han gick på golvet och han kunde bära sin mamma på ryggen redan när han var sex år.
Just omkring tiden när han skulle fylla sex år ställde en av flickorna i gymnastiklekgruppen en fråga till honom. Han tittade blygt på henne men sa ingenting. En andra flicka sa till den första. ”Men det förstår du väl. Han kan ju inte prata.”
Desto mer pratade hans lillebror. Som en kulspruta. Och han ställde sig aldrig sist i kön Men det är en annan historia. Den får vi ta när han fyller 13 år om tre veckor.
Kommenterat på Skilda.nu