FACEBOOKFÖRGIFTAD

Jag har hört ordet narcissist poppa upp angående mitt nakna sätt att berätta. Det ligger kanske någonting i det. Det är lätt att bli sjukligt självupptagen när man är nere för räkning. För min del är det till exempel så att jag inte tilltalas av att få höra att det finns andra som har det värre.

Hur som helst tycker jag att det direkta lidandet som människor oftast inte vill skylta med är värt att dokumentera, precis så som det känns. Jag gör det faktiskt också för att jag är övertygad om att många andra känner igen sig. Så därför skiter jag i om någon säger ”var inte så negativ”. För jag tänker inte låtsas.

Häromdagen åkte jag på en riktig Facebooksmocka. Den var inte på något sätt riktad mot mig. Men det var en ”tag” som fungerade som en gifttagg på mig. Jag vill inte gå in på detaljer, men rakt i fejset får jag en bild och jag stapplar bakåt mentalt. Tappar faktiskt mobilen i soffan. Till bilden följer en innerlig kommentar från henne till honom som får mig på knä. (Det är inte min exfru. Det ska jag poängtera redan här för ordningens skull). Jag kan inte säga att någon har gjort något fel. Att någon har misshandlat mig eller menat något illa. Men som utlämnad åskådare upplever jag likväl ett vulkanutbrott av ensamhet, sorg och förnedring.

Två intressanta saker inträffar i spåren efter det här.

När jag ser bilden första gången sitter jag hemma hos mig tillsammans med mina två yngre söner och tittar på film. De småtjafsar som vanligt om vem som ska få sova var och vem som ska tvätta sig först och dylikt. Efter att ha sett bilden får jag ett vansinnesutbrott på dem för deras tjafs. Ett utbrott som jag inte skulle ha fått utan Facebook. Sen börjar jag gråta hejdlöst och ber om förlåtelse. Jag blir tröstad, framför allt av min yngsta son, som snart fyller 13 år. Det är första gången jag har gråtit inför mina barn så vitt jag kan minnas.

Den andra intressanta saken sker dagen efter, då vi är på Gröna Lund med grabbarnas gymnastiklag. Gymnastikgänget plöjer genom åkattraktionerna medan vi föräldrar som är med sitter och tar det lugnt. Jag berättar om min vånda för en mamma som jag har lätt att prata med. Hon förstår precis vad jag känner för det visar sig att hon har gått igenom samma sak själv, efter en besvärlig kärlekshistoria. Hennes råd var enkelt och kristallklart. ”Ta bort Facebook-appen. Annars är du bara inne och kollar hela tiden och det gör för ont.” Jag gör som hon säger där och då och bestämmer för att inte gå in på Facebook på länge, länge. Jag kunde förstås ha tagit bort min kärlek som Facebook-vän, men det är jag inte kapabel till. Det är svårt att kapa någon som bär omkring på ens hjärta i fickan. Kanske har hon kapat mig från Facebook nu. Men jag vet inte eftersom jag måste låta bli att titta efter.

Efteråt konstaterade jag att mina barn nog räddade mig genom att finnas nära mig och att jag hade en extrem tur som råkade berätta för någon som gått igenom samma sak. För även om sorgen och förnedringen brinner som en eldstorm så är jag inte fullkomligt ensam. Det finns andra.