JAG VILL INTE VARA KVINNAN…

”Jag vill inte vara kvinnan som gör att du inte träffar dina barn”

Fotografen som talade om att det bara finns möjligheter är en god arbetskamrat. Han är ganska fåordig och egensinnig. Ingen som är stor i orden kring sitt eget liv och sina relationer. Vi finner varandra bra i samtalet när vi släpps iväg på långa bilfärder för att göra reportage. För jag är också lite knepig och egensinnig.

Det är inga egenskaper som ger fasta tjänster, men när vi jobbar tillsammans blir det bilder och texter som gärna skiljer sig från mängden och passar att skylta med på första sidan på sommaren.

En dag gör vi ett reportage hos två bröder som producerar rybsolja. En köldtåligare variant av raps. När vi kommer till bröderna lyser det alldeles knallgult om deras vidsträckta fält. Bilderna blir magnifika under den blå himlen. Det ser ut som en dröm, eller en illustration till en saga.

”Det ser bara ut så här under en vecka när det blommar. Sen blir det brunfärgat”, berättar en av bröderna.

Vi har precis kommit under paradisets timme då allting är perfekt. Ingen olidlig väntan. Ingen bitter eftersmak. En kort tid mellan före och efter.

Just i en sådan där paradistimme faller vissa saker på plats, eller ordnas åtminstone för stunden. En god vän säger att jag kan bo hos honom ett tag efter sommaren. Det är inte hemma i Stockholm utan i en annan stad. Men det är gott nog att veta att jag kan ta vägen någonstans när mitt vikariat är slut. Och det är i alla fall hälften så långt borta från mina barn.

Samtidigt som jag arbetar som reporter gnetar jag med ett frilansuppdrag som nära nog går käpprätt åt helvete. Det hade kunnat stressa sönder mig, men eftersom jag har Jennifer så bekymrar jag mig betydligt mindre.

Hennes ögon, hennes leende, hennes röst, hennes händer, hela hon gör hela världens bekymmer till futtigheter. Visst är det ett bekymmer att vi egentligen inte bor i samma stad och att min vän som jag kan få bo hos också bor i en annan stad än både mina barn och Jennifer. Men länge är det som att allting kommer att ordna sig enkelt. Kanske känns det så bara för att vi trots allt inte riktigt är ihop. Vi ”dejtar”. Vi har en sommarförlustelse.

Men känslorna är starkare än så. Mycket starkare.

Så småningom kommer en tid då fler dagar på den här sommaren har gått än de som är kvar. En stress närmar sig som när man vet att riktigt dåligt väder närmar sig. Jag vill tänka och säga att hur mycket som helst är kvar. Förmodligen låter jag som Birk Borkasson när han ropar till Ronja Rövardotter ”Vilken blåsig sommar vi har!”, samtidigt som höststormarna knäcker grenar ur träden.

Men så kommer kvällen då Jennifer menar allvar. Vi har inte gått in till henne utan satt oss på en bänk på det stora torget i staden. Jag har då för tredje gången sagt någonting som gjort henne ledsen och tvär. Det är dagen efter att hon för tredje gången bett mig gå hem istället för att stanna kvar och älska passionerat som vi annars gör. Första gången var mitt slarviga tal om barn. De andra två minns jag inte, men det spelar ingen roll. För nu säger hon:

”Jag tror att det är bäst att vi bryter här.”

Mitt hjärta ropar nej, men jag säger inte emot. För hon har bra argument. Som att sommaren snart är slut och att vi inte kommer att bo i samma stad. Det är bäst att bryta nu innan det börjar göra för ont. Men det starkaste argumentet har hon redan tidigare upprepad ett antal gånger.

”Jag vill inte vara kvinnan som gör att du inte träffar dina barn.”

Efteråt följer jag med till hennes port. Hon ger mig en riktig kyss innan vi skiljs åt. Jag svarar på den. Det är inte känslorna mellan oss som är hindret. Det är världen utanför.

När jag kommer hem till min sterila studentlägenhet gör det mycket riktigt ont. Så ont att jag inte hittar något sätt att distrahera tankarna. Men intellektet säger då att det kanske är lika bra. Skulle det fortsätta skulle ett uppbrott ju göra ännu ondare.

Jag sätter mig framför datorn och lyssnar på lite musik som jag hittar på Youtube. Det är då jag för första gången klickar mig fram till den där melodin. Det är något gammalt irländskt instrumentalt, som inte rimligtvis kan handla om någonting annat än kärlek och passion med förhinder. När jag lyssnar känner jag Jennifers närvaro i hela kroppen.

Efter det är minnet av Jennifer och sången ett och samma för mig. Jag lyssnar gång på gång medan sensommaren skymmer. Jag lyssnar på den nästa morgon och när jag sitter och skriver på jobbet.

Jag vet inte om det redan är dagen efter, eller om det är ytterligare en dag framåt. Men av en händelse gör jag ett reportage på Jennifers jobb. Hon slutade där bara någon vecka tidigare och i en korridor ser jag hennes namnetikett på en tom hylla. När ingen ser mig tar jag en bild på hyllan och skickar till henne och skriver ”Saknar dig redan”.

Hon svarar som en spegel med sin egen saknad. Senare pratar vi på telefon och bestämmer att vi ju i alla fall kan ses och ta en promenad. Jag möter upp henne utanför hennes port efter ett par dagar. Vi vet inte riktigt var vi ska gå så vi går på måfå. Vi hamnar på samma krog där vi först träffades. Vi sätter oss bara något bord ifrån.

Vi pratar och pratar tills vi sitter bredvid varandra som förr. Vi kysser varandra och jag kommer till en punkt då jag inte kan hålla igen längre.

”Det vore förstås lättare om… Om jag… Men det är ju så… Jag är ju helt enkelt störtförälskad i dig”, säger jag.

Jennifer brister ut i ett av sina leenden som inte går att glömma. Det ser nästan ut som om hon ska gråta. Av både glädje och förtvivlan.

”Vad tror du jag är?”, säger hon.

Sen sitter vi nära varandra.

Som magneter.

http://www.youtube.com/watch?v=ePz3QSfJiuc