Ångestens ytlinje

Jag var en gång medförfattare till en bok som heter Hej ångest. Läkaren jag skrev tillsammans med hade kunskapen och jag hade språket och förmågan att få en struktur på materialet. Under skapandeprocessen fick jag lära mig ”allt” om ångest och depression.

Det var innan jag hamnade i det tillstånd jag är inne i idag. Där jag behöver insomningstablett för att komma till ro och där det är omöjligt att känna riktig glädje. Allting jag upplever finns på ett eller annat sätt beskrivet i boken och det finns några särskilda saker som fastnat i minnet.

Som att ångest finns i människans genuppsättning. Det är inget nationellt karaktärsdrag för svenskar, nordbor eller dylikt som så många vill få det till. Det finns i människan jorden över som en reflex kopplad till överlevnadsinstinkten.

Reflexen går igång när man nästan blir påkörd av en bil. Hjärtat klappar och man känner dödsångest, men det går ganska snabbt över.

Men om man känner stress och ångest över något som inte omedelbart är farligt, men som pågår över tid, tar det också längre tid att komma igen. Ofta handlar det om känslan av att inte räcka till, i yrkeslivet, för sin familj, för sin kärlek…

Mycket ångest blir till depression. Om jag ska beskriva det enkelt är det som att fortfarande befinna sig i livet fast som drunknad. Det är att hela tiden befinna sig under ytan och inte kunna ta till sig frisk luft.

Ytan är en linje som symboliserar människans neutrala stämningsläge, då du varken är glad eller ledsen. Få eller inga människor lever, eller har lust att leva på det sättet. Det naturliga är att leva som en våg. Ibland är vågen över linjen och du är glad, ibland under och du är ledsen. En del rider på högre vågor och hamnar i djupare vågdalar än andra. Passionerade eller tokiga brukar vi kalla dem. Högkänsliga är ett annat uttryck.

Jag har lärt mig att djupa vågdalar går att ta, men bara om jag känner att nya höga vågor kommer att komma. Men när jag inte kan tro på det blir det svårt eller omöjligt att uppleva äkta glädje. Det blir tydligt när jag ändå försöker. Som de gånger jag samtalat med vänner och då jag till och med trasslat mig ut i krogsvängen.

Jag kan samtala, jag kan till och med le, men känner ingenting annat än olika grader av nedstämdhet. Leendet finns där men mina ögon har med all säkerhet förlorat sin låga. De är släckta, eller någon annanstans. Jag är inte riktigt där.

I mitt mer sansade medvetande vet jag att möjligheten att ta mig över ytan igen existerar. Men trappan dit är lång och stegen är små och många. Trappan är dock värd gå uppför. Där uppe finns mina barn, mitt liv, min kärlek. Kanske återfår jag också förmågan att le med äkta glädje igen. Så att det känns i hela kroppen.