Kärleksbumerangen

Följetongen del 10 – Kärleksbumerangen

Varför händer det som händer? Varför reagerar jag som jag gör? I virrvarret av känslor och handlingar och ord utkristalliserar sig blott en sanning som jag kan vara säker på . Vi uttalar det båda två för varandra. Jennifer säger det. Jag säger det.

Äkta.

Det vi har är äkta.

Så äkta att jag bränner mig bara jag tar på längtan efter henne.

Jag måste ställa frågorna till mig själv:

Har jag känt så här förut?

Var de 14 åren med min exfru ingenting?

Hon ställde mig den andra frågan redan under sommaren. Den kändes inte rättvist då och inte nu heller. Den första frågan gör mig förvirrad och klarsynt på samma gång.

Nej jag har inte känt så här förut. Kärleken till Jennifer spricker inte ut som en blomma. Den är en explosion med en energi som räcker för flera livstider. Eller längre. Och varför jag känner så? För att vissa saker vet man när man känner det.

Nej de 14 åren med min exfru var allt annat än ingenting. Det slog länge gnistor om oss. De flesta blev förvånade att just vi skilde oss. För just hon och jag var ju de som allra säkrast skulle hålla ihop. Inte så konstigt eftersom vi så ofta rörde vid varandra.

Jag kan inte separera de två olika erfarenheterna i ord. Men det är annorlunda. Jag tänker på vad min pappa sa till mig i telefon när jag precis hade träffat Jennifer.

”Du kommer märka att känslorna är starkare nu när du har blivit äldre. Du känner mer, både de lyckliga och de olyckliga känslorna.”

När Jennifer i telefon talar om sin längtan efter mig beskriver hon samma sak som jag känner. Varje dag är en svår kamp. Hon bör koncentrera sig på sina studier. De står som en mur i vägen för henne. Vältrar sig över henne. Hon sover dåligt, längtar och undrar om hon borde försöka bryta med mig igen. Men hur bryter man med det som är så fullständigt äkta?

Under en period på hösten är vi ifrån varandra en dryg månad. Hon kämpar med sitt, jag med mitt. Det känns som ett år innan jag, efter sista dagen på mitt senaste reporterjobb, reser till henne via trassliga tågbyten. Jag byter två gånger. Min resa ser ut som ett stort S på kartan. Jag skickar gång på gång sms till Jennifer och berättar om hur jag närmar mig henne. Ju närmare jag kommer ju mer sprider sig ett lyckorus i kroppen. Som om hon sänder ut det till mig. Som om hon drar in mig med ett långt, långt rep.

Hon möter mig vid stationen och jag är skakig i kroppen. Eller… nej, kroppen skakar inte på riktigt. Men det känns så ändå när jag får se hennes leende igen. När jag får sluta mina armar runt hennes midja och hon sträcker sina armar runt min hals.

Några dagar senare åker jag hem och vi ses inte igen på ännu längre tid. Ännu mer dålig nattsömn och drabbade studier för Jennifer. Ännu mer dålig nattsömn för mig också

Flera gånger antyder hon att det kanske ändå vore bäst om vi bröt upp vår relation, eller vårt ”dejtande” som hon envisas med att kalla det och som jag accepterar att hon kallar det. Men vad hon än kallar det så kommer vi inte förbi varandra. Det är som en bumerang. Varje gång tankarna flyger iväg och svävar kring en idé om ett liv helt utan Jennifer så flyger tankarna av sig själv tillbaka till henne. Det är hon och ingen annan. Och Jennifer bekräftar mina tankar i sig själv.

Men samtidigt undrar hon hur länge vi kan ha det så här. Hon kan inte komma ner för hon måste satsa allt på att klara sina tentor. Jag kan sällan komma upp för jag måste ägna tid åt mina barn och åt deras aktiviteter.

Vid ett tillfälle begår jag ett fatalt misstag. Jennifer ska till Stockholm med sin systerson på en weekendresa. I ett spontant ögonblick frågar hon om jag kan möta upp dem med mina barn. Jag tvekar i ögonblicket. Tänker att det ännu inte är dags att introducera henne för mina yngre söner. Att det skulle såra min exfru för mycket. Den tvekan ångrar jag bittert efteråt.

Min tvekan får Jennifer att sluta sig en aning. Även om jag själv möter upp Jennifer och hennes systerson på centralstationen, precis innan de ska åka hem igen och det faktiskt blir en fin stund. Min tvekan får henne att dra slutsatsen att en riktig relation mellan oss, bortom dejting, är mycket avlägsen.

Efteråt slår det mig att jag ju visst kunde låta mina barn träffa henne. Jag tvivlar ju inte en sekund på vad jag vill med Jennifer. Jag säger det till henne, men ögonblicket är förbi.

Jag jobbar vid den här tiden som timanställd på en skola där jag jobbat som timanställd många gånger förut. Jag står bokstavligt talat med mössan i hand på skolan på morgnarna för att se om det finns timmar att arbeta. Det finns det. Bland förskoleklasser, lågstadie- mellanstadie- och högstadieklasset, specialklasser och fritids. Jag skrapar ihop så att det räcker till räkningar, mat och pengarna till min exfru och barnen.

Jag klarar mig. Kämpar på. Men det känns allt torftigare. Det är inte samma sak utan Jennifer. Jag ältar min situation och min saknad under många timmar om dygnet. Vill ibland örfila upp mig själv för min självömkan. Särskilt när jag ser tiggarna utanför Ica-butiken.

En dag passerar jag dem med en stor godispåse i handen. Jag går förbi med den vaga tanken att jag skulle ge om jag hade pengar. Sen tänker jag att har jag råd med en godispåse för 40 kronor så har jag råd att ge en tia eller två till en tiggare. Jag vänder om och lirkar fram de mynt jag har i plånboken och ger till tiggaren.

Det blir en vana. En annan dag, när jag inte har mynt, köper jag en kycklingklubba till tiggaren. Alltid när jag har mynt ger jag.

Så kommer en plötslig en vändning i november. De ringer från tidningen i Jennifers stad och frågar om jag kan komma upp och jobba i en vecka. De ringer på en söndag och vill att jag kommer på måndagen. Efter samtalet blir jag darrig på riktigt. Jag ringer Jennifer och säger att om jag får sova hos henne så kastar jag mig på tåget direkt.

Först säger hon att det kan jag inte och det hugger till i mitt hjärta.

”Det är klart du får”, säger hon sen med sin sköna mjuka stämma.

Det var ett skämt. Ett hemskt skämt tycker jag, men det säger jag förstås inte. Några sekunder senare har jag glömt hugget i hjärtat. Jag ska till Jennifers stad igen. Jag ska vara hos Jennifer i en hel vecka.

 Vid båda mobilsamtalen är jag på språng ute i höstkylan. Jag behöver äta någonting innan jag åker och skyndar mig till Ica. I glädjeruset ger jag en tjuga till tiggaren på vägen in. Sen får han en tjuga till på vägen ut.