Jag har sovit kanske fem-sex timmar de senaste två dygnen. Mina insomningstabletter har tagit slut och jag fick inte köpa nya på apoteket. Jag måste få intyg från ”min” läkare som det heter. Jag har ingen initiativförmåga för sånt där. Men det löser sig väl kanske när jag pratar med ”min” Psykolog på måndag. Eller om det heter psykiatriker…
Jag är helt enkelt inte riktigt med i matchen. Jag klantar till det med de mest simpla publiceringsrutiner så att det ser ut som att någon annan och inte jag har skrivit mina texter. Jag måste stå och tänka en stund med nycklarna till lägenheten i handen, för att sen komma på att, ja just det jag ska låsa dörren med de här. Jag glömmer namn på barn på mitt jobb på skolan. Namn som jag för länge sen lärt mig.
Tankarna far iväg, inte bara på mitt ”förvirrade professors-vis” som är en del av min personlighet. De vinglar, kränger och faller till marken.
Ändå har jag kryssat mig framåt och uppåt och har närmat mig neutralläget på ångestlinjen. Autopiloten jobbar hårt och får trots allt lite gjort. Snart är det också midsommar. Då kommer jag vara med mina yngre söner. Den yngsta fyller 13 år samma dag. Hans namn och ålder har jag faktiskt stenkoll på.
Och den här texten är på rätt plats från början.
Du får trots allt lite gjort och du har stenkoll på sonens ålder. Du är på neutralläget på ångestlinjen. Vad mer kan du begära? Ha en skön midsommar!