Himmel, helvete, himmel

Följetongen del 11 – Himmel, helvete, himmel

 

Att arbeta som tillfälligt anställd journalist på annan ort är en schizofren upplevelse. En vecka blir flera veckor, sönderhackade i tredagarsveckor, som fylls på till ömsom femdagarsveckor och sjudagarsveckor. Hela tiden i sista stund.

Jag bor hos Jennifer bara den första veckan. Det går käpprätt åt skogen. Hennes bräckliga sömnvanor slås i spillror och det påverkar hennes humör på ett sätt som varken hon eller jag vill uppleva. Det går inte att förklara för den som inte upplever det, men efter en vecka måste hon säga ifrån.

”Du måste bo någon annanstans.”

I panik står jag på min arbetsplats och tittar ut på snöyran genom fönstret, men lyckas på något konstigt sätt att lösa problemet. I två nätter får jag sova över hos en arbetskamrat. Sen hittar jag två alternativ som inneboende och alternerar mellan dem.

Jag fortsätter vara hos Jennifer, men sover inte över. Hon kämpar och sliter med sina sista tentor och har ångest för att hon kommer bli ensam över julhelgen. Hennes familjerelationer är knepiga. Samtidigt är det sedan länge bestämt att jag ska vara med mina barn på julafton. Ju närmare julen vi kommer ju mer märker jag av hennes frustration. Vi lever stundtals i en kärlekshimmel och stundtals i ett krasst verklighetshelvete. Det växlar från dag till dag, från stund till stund.

Som kvällen vi ska gå på bio och hon håller på att boka biljetter på nätet när jag kommer från jobbet. Bokningssystemet fungerar inte som det ska och har gjort Jennifer tokig av frustration. Hon svär och stänger av datorn som hon egentligen verkar vilja slå sönder.

Hon reser på sig och börjar klä på sig och slänger en arg blick åt mitt håll.

”Titta inte på mig”, fräser hon.

Jag vänder bort blicken och håller mig kvar i hallen. Sen går vi till bion och när vi har betalt och satt oss i salongen möts vår händer igen. Hon ler mot mig och lutar sig mot mig. Vi håller varandra hårt i händerna hela filmen.

Eller som när jag bor i en lägenhet ett bra stycke bort och dystert sitter och tröstäter godis. Det är en trerumslägenhet som känns som ett spökslott och jag glor trött och halvt hjärndöd på några youtubeklipp. Då ringer Jennifer och vill att jag ska komma och till och med sova över en natt. Jag kastar mig ut i det slaskiga vintermörkret och springer de två eller tre kilometrarna till stadskärnan. När jag fortfarande stormar fram möter jag någon som kommer springande åt andra hållet. Jag kliver åt sidan ut på gatan för att ge plats. Men den springande gestalten kliver också ut på gatan och fortsätter springa rakt emot mig.

Det är Jennifer.

Vi möts i en omfamning och många kyssar och går hem till henne. När vi ligger i hennes säng säger hon:

”Tänk att du är kvar. Jag hade gjort slut med mig själv för länge sen.”

 

Jag blir kvar i Jennifers stad nästan hela december. Tidningen vill att jag jobbar under julhelgen också, men där säger jag ifrån. Jag åker hem till Stockholm och känner ångest för att jag lämnar Jennifer ensam bakom mig. Ångest för att hon fortfarande väjer för att säga att vi har ett förhållande. Vi ”dejtar” säger hon fortfarande och från dag till dag vilar vår utdragna ”dejt” på en skör tråd.

Det leder till att jag i min skymmande tankevärld försöker föreställa mig själv som singel. Försöker ta distans precis som Jennifer försöker. Men tankarna fortsätter vara en bumerang och flyger tillbaka till Jennifer igen. Det är den mörkaste tiden på året men Jennifer är en så stark ljuskälla att jag om och om igen glömmer det. Jag får henne också att se förbi det värsta mörkret när jag lyckas bjuda ner henne till nyår hos en vän och hans familj i deras villa. Det gör att hon härdar ut själva tanken på den ensamma julen.

Jag är med mina barn på julen. Den första som skild pappa. Men det är just ingenting konstigt med det. Det mesta är som vanligt, utom att jag någonstans vet att min exfru fortfarande lider av vetskapen att jag fortfarande har någonting med Jennifer. Jag kan föreställa mig att också barnen anar att det finns någon. De är inte dumma. Men ingenting visas utåt. Och vad ska jag säga? Att jag har ”dejtat” en kvinna i ett halvår.

Några helt lediga dagar följer och mörker blandas med ljus. Jag försöker förstå vad jag ska göra på lång sikt, utan större framgång. Allting är så förbannat jävla stökigt så besluten flyttas hela tiden framåt.

 Nyårsfirandet är på väg att bli lite annorlunda än det först var tänkt. Familjen vi skulle vara hos ska åka bort, men jag kan få vara i villan ändå med Jennifer. När hon kommer till Stockholm dagen före nyårsafton är det som att vi hamnar i stormens öga igen. Ingenting kan störa oss den här gången. Vi tar en liten omväg förbi min vän Per på hans fik. Senare kommer Per upprepade gånger säga att när vi satt där så lyste det om oss. Att vi verkligen var ett par som borde vara ett par.

Ute i villan älskar vi så att rummet tycks kröka sig av energin vi utstrålar för varandra. Men det är någonting mer också. Det är någonting när hon är långt hemifrån hos mig och vi sätter oss i vardagsrummet och ser på fyrverkerier genom fönstret. Det är någonting när hon lutar sitt huvud mot mig. Ett lugn, en säkerhet på att det i någon mån alltid kommer att vara vi. Att vi har någonting oförstörbart även när allting runtomkring är åt skogen och vrider oss ut händerna på varandra. Jag känner hur jag är på väg att sluta tvivla.

Känslan finns kvar när vi sitter tillsammans på tåget till hennes stad igen. Tillsammans!

Jag har aldrig haft så rätt.

Och jag har aldrig haft så fel.