Jag sov i nästa sju timmar inatt.
Jag vet inte när det hände senast, men det är definitivt inte under de senaste månaderna. Dessutom gjorde jag det utan medicinska hjälpmedel. På vardagsrumssoffan. Med kläderna på mig och med en handduk som nödtorftigt täcke.
Det har hänt någonting. Förmodligen flera saker. Till exempel kvinnlig beröring, både fysiskt och psykiskt sen jag började dejta. Det har gett mig några skjutsar över ångestens ytlinje. Det kombinerat med att mina insomningstabletter helt enkelt tog slut och att jag struntade i att skaffa läkarintyg för att köpa nya.
Men allra mest känner jag ett märkligt lugn för att mina två yngre söner är här och ska vara här till och med nästa helg. Just under de här minuterna och sekunderna på lördag förmiddag innan klockan har hunnit bli tio ligger de fortfarande och drar sig i sängen. De har ingen träning. Jag ska inte iväg på något jobb. Det är bara lugn och ro just nu. Och jag klarar av att låta det vara så.
Det är lite av en sensation som jag inte förväntar sig ska stå sig. Fortfarande vilar ett mörker i tomrummet som mitt hjärta skulle fylla ut. Samma längtan efter det avlägsna ligger orubbligt och ruvar.
Men kanske håller jag ändå på att lära mig att hantera det. Leva med det så pass att jag kan vara något av en man och människa igen. En far till mina söner tills de blir män.
Kan jag sova igen kan jag kanske också vara vaken. Kan jag vara vaken går det kanske också leva en smula.
Kommenterat på Skilda.nu