Den mörka impulsen

Följetongen del 14 – Den mörka impulsen

Jag har inte kommit långt med bilen från Jennifer innan tårarna vill spränga fram.  Efter några mil gråter jag inte fram tårarna. Jag skriker. Alldeles på riktigt. Skriker som om jag utsattes för knivtortyr. Eller föll utför ett stup. Det är mörkt ute nu och det passar alldeles utmärkt. Det finns inga utsikter vare sig utanför bilen eller i huvudet eller i kroppen. Jag lämnade ju mitt hjärta hos Jennifer. Hon lämnade sitt hos mig. Men hennes berättelse om den andre mannen gör att jag inte kan se det riktigt. Inte riktigt känna hennes bultande slag. Jag kan bara gång på gång se flimrande fragment av Jennifer och den där mannen. Hela min tankeverksamhet flimrar mer och mer, som en lampa som håller på att dö. Ett ljus som fladdrar och drar sin sista suck.

Jo, jag är på en resa närmare döden. Ju närmare mitt hem jag kommer, ju mer konstaterar jag att jag är en ganska onödig människa. Ingen på arbetsmarknaden lär märka om jag dör. Ingen bostad står tom i väntan på mig och mina barn klarar sig ändå. En har blivit man redan. De andra två har en viljestark mamma som säkert tar hand om dem bättre om jag inte finns.

Och kvinnan jag älskar har det bättre om jag inte finns.

Tankarna flimrar och fräser. Skrämmer mig. Jag tänker på att jag bor på åttonde våningen. Ett fall från balkongen lär jag inte överleva. Jag slipper bli ett vårdpaket. Bättre att dö en säker död än att bli ett vårdpaket.

Jag kommer hem vid två eller halv tre på natten. Jag parkerar direkt utanför porten. För en gångs skull bryr jag mig inte om risken för böter. Tänker att jag bara ska sova några timmar. Uppe i lägenheten borstar jag tänderna och lägger mig direkt på täcket i sovrummet, utan att ta av mig kläderna. Jag ligger och tittar på balkongdörren. Tänker kort att jag skulle behöva frisk luft, men vågar inte öppna.

Hela natten återkommer Jennifer tillsammans med den andre i mina vakna mardrömmar. Jag vet inte om det osammanhängande flimret är ett skydd för att jag ska slippa se vad de gör. Eller om det bara är ett tankevapen riktat mot mig, skapat av allt det där omkring som gör att kärleken förlorar. Hur det än är så håller flimret mig vaken hela natten. Hela tiden uppmanas jag att ta mitt liv. Och flera gånger håller jag med om att det vore rätt. Jag är ett kort steg från självmordsimpulsen och kämpar emot den.

Jag tar upp min mobil och googlar på akuthjälp om man är självmordsbenägen. Jag ringer inte, men jag sparar sidan där ett akutnummer står. Håller i mobilen.

Vid sextiden äter jag min portion yoghurt och russin till frukost. Jag kan knappt äta, fast jag knappt åt någonting dagen innan. Jag blir spyfärdig. Av lite yoghurt.

Jag åker ner med hissen och hör inte morgonfåglarna när jag sätter mig i bilen. Jag kör till Per. Parkerar i närheten av hans port och väntar en stund. De där jävla tårarna tränger fram igen. Jag gömmer ansiktet i händerna. Pinsamt när några morgonflanörer går förbi bilen.

Sen ringer jag.  Han är vaken som tur är. Han kommer ut och vi går till hans fik och sätter oss med varsin kopp te. Han sätter fram en massa bullar också men de rör jag inte.

Jag berättar för honom om hur det gick hos Jennifer. Om den andre mannen och att jag har lust att dö. Det hjälper att få säga det till någon. Och teet sjunker ner i strupen och hjälper till att lugna ner mig. Per nickar, svarar och visar förståelse. Gör jämförelser med egna erfarenheter.

”När jag fick veta att min fru hade varit otrogen under en längre tid gick jag ut och tog hem en kvinna”, berättar han (fast mer snuskigt detaljerat).

”Det hjälpte faktiskt”, fortsätter han.

”Det är nog så”, svarar jag

Men jag har ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att träffa andra kvinnor. Hellre en Jennifer än 1000 andra kvinnor. Men kärleken har ju förlorat, så vad gör jag för att överleva. Vad gör jag för att sudda ut flimret?  Åker jag hem och stannar hemma ökar risken för att jag går ut på balkongen.

Efter att ha deltagit i Pers morgonbestyr på fiket tar jag mod till mig och frågar om han inte kan tänka sig att hänga med ut i kväll. På ett ställe i stan där vi vet att det är mycket folk. Per går med på det men ger mig ett villkor. Att jag följer med till kallbadhuset vid sjön och badar.

Jag följer med och får vara med om en betydligt roligare nära döden-upplevelse än flimmertankarna. Det är det regnar kalla droppar från himlen och i vattnet under bryggan är det sex plusgrader. Jag är nere i vattnet och simmar fyra gånger och mellanlandar i bastun, så att det ångar om kroppen när jag kliver ut igen.

”Du blir som en ny människa”, säger Per när vi går tillbaka till fiket.

Sen förtydligar han

”Kroppen mår bättre. Även om du inte blir av med tankarna på Jennifer och den där killen”

Han har rätt tänker jag och svarar:

”Nä de är kvar på obestämd tid.”