Att ha barns kärlek

Att ha barns kärlek

Jag äger ingenting.

Det är en överdrift, jag vet. Jag har kläder och jag har min dator, en TV och min mobiltelefon. Men jag har inget kapital, inget eget hem, ingen bil.

Mina två yngre söner är hos mig nu. Jag är ledig men vi reser ingenstans. En av anledningarna är att min exfru bett mig att inte åka på någon halvvild fjälltur som jag hade velat. En annan anledning är förstås att jag gör bäst i att ta det lugnt med pengarna jag ändå har.

Det har varit dåligt väder så vi har suttit inne en del och kollat på filmer och på fotbolls-VM. Igår blev det äntligen sol. Då gick vi ett par kilometer för att komma till en lite avskild skogssjö för att bada. Vi hittade en fin brant klippa där det var tvärdjupt och det blev ett litet äventyr att ta sig både i och upp ur vattnet. Jag tog mig i först och simmade runt medan grabbarna tvekade. Men sen var de också i och jag tog bilder med mobilen.

Det som slog mig när vi var på väg tillbaka är hur lite mina sönder gnäller. Både när vi sitter och trycker i lägenheten på åttonde våningen i en ytterförort, eller när vi går kilometrarna till och från badet. Inte ett ljud om att jag inte har någon bil, eller om att vi inte åker på någon resa som ”alla andra” gör. De säger ingenting. De håller humöret uppe och det enda tjafset består av att de jagar varandra för att storebror har svårt att låta bli att peta på lillebror i tid och otid.

Hemma i soffan kan vi sitta tätt ihop framför filmerna och fotbollen i timmar. De lutar sig emot mig och verkar ha det bäst i världen. Vi pratar, skojar och skrattar åt fotbollsstjärnornas fjollerier när de filmar till sig frisparkar.

Jag äger ingenting men jag har mina barns kärlek. De är trygga med mig. Det skulle jag inte byta bort mot en miljon obligatoriska semesterresor.