FÖLJETONGEN – SLUTET

Följetongen del 15  – Sista delen

Kvällen efter att jag kommer hem från Jennifers stad går jag ut på krogen tillsammans med Per. Jag försöker prata med andra kvinnor för att dämpa känslan av att falla ner i en avgrund. Det fungerar inte alls. Någon gång efter midnatt beger sig Per hemåt och jag blir ensam kvar. Jag kan inte prata med någon, jag kan inte ens se någonting annat än dunkla figurer i en dimma.

Mitt enda sällskap är mobiltelefonen och fast mitt förnuft skriker ut varningar så skickar jag ett meddelande till Jennifer. Jag talar om för henne att ”den här gången gick någonting sönder i mig”. Någonstans vet jag att jag inte borde, men någonting annat har tagit över mig nu och jag skäms ännu mer.

 Jag trasslar mig hem med en nattbuss och lägger mig utmattad i sängen på åttonde våningen. Jag kan inte sova nu heller. Kanske slumrar jag till några minuter åt gången. Kanske sover jag en timme eller så. Det tar udden av mig eftersom jag inte sovit någonting dygnet före.

På morgonen sätter jag mig upp på sängen. Samlar ihop bitarna av mitt liv. Jobb, kärlek… barn… mening… Jag får inte ihop det längre. Jag kan inte längre låtsas att det är okej att jag lever.

Jag tar min mobil och börjar skicka meddelanden.

Till min exfru skriver jag:

”Om jag försvinner nu. Kom ihåg att jag är ledsen för allt jag ställt till med. Kom ihåg att jag verkligen älskade dig från början. Säg till barnen att jag älskar dem så.”

Sen skickar jag ett till där jag skriver upp koderna till mina bankkort.

Till min äldsta son skriver jag:

”Om det händer mig någonting så kom ihåg att jag älskar dig så mycket.”

Till min mamma skriver jag:

”Om jag försvinner nu. Kom ihåg att jag ville väl. Men har inte klarat livet. Det är jag själv och ingen annan som har misslyckats. Du är en kärleksfull och omtänksam mamma.”

Trasslandet med mobiltelefonen gör att jag inte hinner ut på balkongen innan min exfru ringer. Hon frågar vad jag håller på och det finns en ton av ”skärp dig” i hennes sätt att tala. Men hur ska jag kunna skärpa mig nu om jag inte gjort det tidigare? Jag kan inte svara henne. Jag dränks av tårar och skam och lägger så småningom på.

Jag öppnar balkongdörren och går ut. Jag drar fram en stol för att lättare ta mig över räcket. När ena foten befinner sig på stolen och händerna på räcket tvekar jag och går in igen. Min mamma ringer, men henne ville jag inte prata med. Min exfru ringde igen och låter mjukare på rösten den här gången. Hon säger att hon kommer på en gång.

”Okej”, säger jag och sätter mig i vardagsrummet som en staty.

Min exfru kommer tillsammans med min mamma. Jag följer med min exfru hem och är med familjen under dagen. På eftermiddagen, när det var dags för mig att kanske åka hem igen kommer till sist svaret på mitt mess till Jennifer. Jag sitter i bilen tillsammans med min exfru.

Jennifer skriver att hon inte vill att vi ses någonting mer. Hon skriver att jag är en ”fantastisk man” på många sätt men att hon nu har fattat ett beslut.

Förnuftigt kanske, men jag vänder mig mot min exfru och säger:

”Om jag åker hem nu kommer jag att ta livet av mig.”

”Ok”, säger min exfru och en stund senare kör hon in mig till psykakuten.

 

Epilog:

Jag har inte berättat allt i den här historien. Allt har säkert inte heller kommit i rätt ordning. För det kommer stunder då orden inte räcker till. Inte faller på plats. Eller inte vill komma fram i ljuset. Det gör för ont. Jag skäms för mycket och har svårt att stå ut med mig själv.

Ja, jag säger det i presens. För det är fortfarande någonting jag lever mitt i och kommer att få leva med. Orsaken till att jag ändå skrivit det som jag har skrivit är för att det blev mitt sätt att överleva. Och för att jag någonstans ändå tror att det här inte är någonting jag är ensam om. Att det endast är skammen som hindrar fler från att också berätta. Särskilt tror jag att det gäller män, som ofta förväntas vara mer eller mindre oberörda av kärlekens och passionens effekter. Vilket gör att de helst inte pratar med någon om vad de känner.

Det finns oändligt mycket att tycka till om kring den här berättelsen. Som att jag naturligtvis inte ”borde” ha låtit mig slungas in i en het relation en vecka efter separationen från min exfru. Eller att jag åtminstone borde ha låtet det ta slut efter sommaren. Att jag borde ha ”satsat” på mig själv och mina barn.

Men jag ångrar ingenting. Hade jag inte gjort det jag gjort, levt det jag levt hade jag snarare ångrat det. Alla gånger jag reste i kringelkrokar för att få vara en stund med Jennifer hade jag ångrat, om jag inte hade gjort det. Den sista resan med guldhjärtat hade jag undrat över, om jag inte hade genomfört den.

Jag betalar priset nu med min sorg, min förödmjukelse och min fortsatta längtan, som gör sig påmind långa stunder varje dag. Det är en längtan som säger mig att om inte en så stark kärlek får vinna, hur kan då kärleken överhuvudtaget få vinna för min del?

Det närmaste svaret är att kärleken inte vinner i mitt fall. Det finns nu ingenting som talar för att jag någonsin kommer att öppna mig för en kvinna så fullständigt igen. Jag överlever det känslomässiga vulkanutbrottet i någon mån, men det gör inte min förmåga att känna fullständig tillit till en kvinnas kärlek.

Min bild är att hur mycket kärlek en kvinna än skulle uttrycka så kommer hon för eller senare att stöta bort mig. Om jag inte kan ge materiella garantier och tydlig ekonomisk trygghet. Och då är det egentligen inte fråga om kärlek längre.

 Jag kunde bara ge Jennifer hjärtats trygghet och mitt hjärta har hon kvar hos sig. Men det som är kvar av mig i övrigt måste jag använda för att ta mig framåt. För att leva för mina söner, tills de blir män. För att hitta nya meningar med livet. För att förstå varför jag fortfarande finns till. Vad jag ska göra av min existens. Av det som är kvar.