Jag slog ett rekord i dag som jag varit ute efter ett tag. Jag gjorde 100 armhävningar, fyra gånger i rad. Totalt gjorde jag 600. För mig betydde det två saker. Tillfredsställelse och en uppmaning att sätta upp nya mål. Men så slog det mig att det finns en tredje aspekt.
Tacksamhet för någonting jag har och kan göra.
När jag började göra armhävningar regelbundet (för att jag inte har tillåtit mig själv att investera i ett gymkort) gjorde jag kanske 30-40 armhävningar åt gången och total 100. Då hade jag ingen tanke på att jag skulle bli så pass mycket starkare och uthålligare av att bara ägna mig åt armhävningar.
Kort sagt är jag frisk och i bra form för min ålder. Jag har gått ner mycket i vikt på ett och ett halvt år och ser ut i kroppen ungefär som för femton år sen.
När sommarensamheten i lägenheten gnager. När saknaden efter förlorad kärlek och ett fungerande arbetsliv sticker som knivar. Eller när jag ser andra som har det jag saknar och torteras av det. Då försöker jag, med blandad framgång, tänka på vad jag har och vad jag kan göra.
Då kan ett gäng armhävningar och inskjutna situps vara en livlina till självrespekt. För även om mitt medvetande kan plågas av minnet av allt som jag har förlorat, till och med under själva styrkeakten, så fullföljer jag ändå. Jag kommer ut på andra sidan. Fortfarande vingklippt, men ändå lite mer tillfredsställd och återupprättad.
För mig är också skrivandet en sådan väg till upprättelse, plus ytterligare ting av mer privat karaktär. För andra är det andra ting som bör göras när livet inte tycks vara till för en längre. Någonting som man upptäcker att man faktiskt har och kan bygga upp från början och någon gång fullända.
Kommenterat på Skilda.nu