Någon däruppe…

Femte dagen på Kreta är det min tur att krascha med scootern. I hög fart får jag baksladd och skickas ut till vägkanten. Jag flyger som en vante, skrapar upp en axeln och armbågen och knät. Huvudet dänger ner i marken. Utan hjälm hade det gått illa.

Jag blir dock darrig i händerna och huvudet fungerar inte riktigt när jag reser mig och fortsätter längs kustvägen och sedan upp över åsarna på tvära serpentinvägar. Jag kör omkull två gånger till utan att förstå vad som händer.

Senare ska det visa sig att en bromsvajer har gått av.

Jag Stannar i en by i bergen och går in på ett apotek, rödfläckig av blod. Jag blir snabbt behandlad av apotekaren som vräker desinfektion på de många skrapsåren och sätter på kompressorer. Sen plockar han fram olika piller och salvor och det kostar 55 euro till sist.

Men han har ett stort hjärta också. När jag är på väg ut på darriga ben och med stirrig blick för att fortsätta färden genom Sagan om ringen-bergspassen säger han:

”Jag rekommenderar dig stark att inte köra. Jag ser på dig att du inte borde det. Det här säger jag till dig som människa och inte som kund.

Jag tittar ut på min scooter och vill faktiskt inte köra. Samtidig känner jag att jag måste leverera den halvdemolerade scootern till uthyraren 6-7 mil därifrån. Ett inre krig pågår en stund innan jag inser att apotekaren har rätt. Jag tänker på pengar, jag tänker på mitt liv som jag ofta önskat ur mig på sistone.

Men nej. Inte nu, inte här.

Kör jag så kommer jag att köra ihjäl mig.

Någon däruppe försöker säga någonting till mig, tänker jag.

Jag tar bussen istället.

På kvällen, på hotellrummet får jag ett psykiskt sammanbrott, efter att ha fått betala dyrt för den demolerade scootern. Depressionen som följt med mig från Sverige exploderar som en vulkan och jag är hudlös inför framtiden. Inför att komma hem och se mina nära och kära i ögonen. Jag tänker på varför jag fick sladd, vad det är som göra att jag rullar runt i tillvaron som en osäkrad handgranat, färdig att förintas.

Jag blundar och ser det senaste året sväva omkring i mitt huvud, som ett inferno. Min exfru, olycklig kärlek, arbetslöshet, Krympande bankkonto, dyrt andrahandsboende, mina barn…

Jag sover inte en sekund den natten.

Någon däruppe försöker säga mig någonting.