En av de svåraste situationerna att hantera med ett tonårsbarn har uppstått. Mina söner vill sluta med sin idrott. Särskilt intrikat är det med den äldre som har stor talang för gymnastik.
För det sorgligaste som finns är bortslösad talang brukar jag säga (jag har snott repliken från filmen A Bronx tale). Det kan gälla idrott, kultur eller ett yrke vilket som helst. Men att slösa bort år av hårt arbete och talang är ett av livets stora misstag som görs av många hela tiden.
Hur många gånger ångrar man sig inte efteråt? När man mognat och förstått vad man har kastat bort och inte kan få åter. Jag slarvade bort fotbollen och teatern. Min exfru slarvade bort sången och tvärflöjten. Hela livet får vi gå och undra över hur det kunde ha blivit om vi fortsatt. Om vi kämpat oss igenom de knepiga åren.
Kanske hade det inte blivit som vi föreställer oss ändå. Men hade vi provat att löpa linan ut, om vi verkligen försökt, så hade vi vetat.
Nu står vi där och undrar om vi ska pressa våra söner längre, för vi vet att träningen är bra för dem. Samtidigt som vi vet att de just nu lider en smula. Den äldre sonen med den stora talangen har fått ont i magen, troligen av pressen han känner. Huvudtränaren verkar kallsinnig.
Så vad gör vi?
Det sägs ju att barn bara ska idrotta så länge de tycker att det är kul. Men min erfarenhet är att om man som förälder skulle följa den principen fullt ut så skulle många barn bli sittande dygnet runt framför en dator. Liksom livet inte är roligt hela tiden är inte idrotten det heller. Därför är idrotten, liksom en del andra sysselsättningar, en bra skola för livet.
Men…
När det bara känns som elände är det ett problem på riktigt. Mina två gymnastiksöner är 13 och 14 år gamla. Det är en svår ålder. Är magsmärtan ett resultat av känslig ålder, som går över, eller är det mer en följd av dålig träningsmiljö?
Killarna har tränat gymnastik sedan de var sex år gamla. Under många år sex dagar i veckan med pass på flera timmar. Vår familj och tränarna har följts åt. Vi har haft bra samtal. Vi har försvarat tränarna när det har varit tjafs bland föräldrarna tidigare. Men nu står vi vid ett slags vägskäl.
Det är utmanande. För jag vill inte höra om fem år från mina söner:
”Varför sa du inte åt oss att fortsätta? Varför lät du oss sluta?”
Kommenterat på Skilda.nu