Naiv stridsvagn

Efter 2014 verkar vad som helst kunna ta kål på mig för stunden. Jag lider av svällande samvetskval, det är jag medveten om även om inte alla runt om kring förstår det. För samtidigt bygger jag sakta men säkert upp en mental stridsvagn.

Fast det har jag å andra sidan inte själv förstått att jag gör och igår fick jag mig en chock när min vän Erik berättade för mig att jag har betedde mig som en psykopat och kvinnomålsökande robot på julafton och nyårsafton. På julafton bad jag helt fräckt en man att byta plats med mig så att jag skulle få sitta bredvid festens vackraste kvinna. Männen hade påpekat det här för Erik och Erik tyckte att jag skulle få den feedbacken.

”Men det var ju bara för att jag inte hörde vad hon sa”, sa jag.

”Man gör inte så”, sa Erik (och lite till eftersom han brukar bre ut sig med sköna, groteska monologer om karaktärer som beter sig).

Sen var det nyafton. En vacker kvinna var där. Jag hade hört innan att hon var ungefär som en bortskämd golddigger. Nu skulle hon få tänkte jag och skyfflade helt omedvetet bort tallrik och glas för mannen som velat paxa platsen bredvid henne.

”Bara idioter gör på det sättet”, sa Erik.

”Men jag visste ju inte att det var hans glas och tallrik.”

”Du måste lyfta blicken.”

Det jag sa var sant så på sätt och vis handlade jag i god tro. Problemet var att orsaken till att det hände ändå är att jag drabbats av tunnelseende. Att jag mullrar på som en naiv stridsvagn, eller försvinner in i dejtingsajter på min mobil, för att det har blivit min psykofarmaka. Det har blivit mitt sätt att i känsliga stunder förskjuta tankarna bort från henne som skar så djupt i mig.

Ja! Fortfarande!

Båda festerna ägde rum på Eriks kafé. Förra året på nyårsafton satt Hon där med mig. Till råga på allt hade den snygga damen den här gången samma namn. När den snygga damen gick vid halv tolv och resten började göra sig i ordning för att gå och titta på fyrverkerier, ställde jag mig upp som ett trotsigt barn och sa att jag nog skulle gå hem och lägga mig. Det roliga för kvällen var ju slut.

Det låter inte särskilt sammanhållet eller sympatiskt. Jag vet. När Erik läxade upp mig igår insåg jag att jag betett mig som en person jag själv skulle förakta. Det tog nästan lika hårt som när Hon spökar för mig.

Jag är inte ens sympatisk längre.

Varför visa sig bland folk?

Varför leva?

Så överkänslig kan jag bli.

Å andra sidan gick jag inte hem före tolvslaget, utan började umgås med resten av gänget och upplevde det de upplevde, tillsammans med dem. Å andra sidan somnade jag till på natten efter Eriks uppläxning. Å andra sidan sitter jag och skriver nu. Trots att jag bara har 300 kronor på bankkontot.

Det är en ny dag och jag vägde in på 77,7 kilo jämfört med 79,5 på nyårsdagen.