VI BÖRJAR HÄR

Nu har jag sovit några nätter på psyket. Och börjat lära mig att vänner finns kvar. Vänner från 1990-talet. Vänner som sms:ar, som ringer, som besöker mig. Inga horder, men riktiga, uppriktiga män och kvinnor.

De säger att jag har betydelse. Att det är viktigt att jag finns. För dem. För mina barn. Just det som jag inte trodde längre när jag stod på balkongen på åttonde våningen. Men nu vet jag det som jag ju egentligen redan visste, när jag var mig själv.

Jag vill bli mig själv igen.

Snart har det gått ett år sedan jag skildes. Jag vill uppleva våren och en ny sommar.

Jag tänker börja göra verklighet av mina drömmar. Jag ska träna, ta hand om mina barn och skriva för er och för mig själv. Jag ska skriva ner mina tankar, upplevelser och kanske några värderingar om att leva som skild man. Ett par gånger i veckan får ni läsa en följetong om mitt första år som skild. En historia om sorg, passion och kamp för en rimlig vardag. Egentligen finns det ju ingen exakt början på historien. Den får jag uppfinna. Vi börjar här.

 

Del 1 – Bor inte här längre

Det var ett dygn sedan vi till sist öppnade den hårda asken i våra bröst. Vi låg bredvid varandra i sängen i det ljusa sommarmörkret. Till sist sa vi det och sen höll vi om varandra för första gången avklädda, på ett år eller så. En stund höll hon också om mig. Sen vände hon sig för att sova. Jag höll i hennes höft lite till. Hon har en så vacker höft.

Dagen efter gav jag henne mina hemmanycklar. Det såg våra barn, men de visste inte varför. Jag skulle ändå bort. Bort och jobba som vanligt på sommaren. Jobben jag får på sommaren är alltid någon annanstans, i någon annan stad.

Men barnen vet inte än. Jag känner på väskan, som är tyngre packad än jag annars hade packat den. Hela söndagen har vi vetat. Vi öppnade ju asken i våra bröst natten innan. Jag har hållit ihop min kropp och tror för ett ögonblick att jag kan hålla kvar hjärtat där inne. Men så stannar jag upp, vänder mig och tittar in i mina barns rum. Tittar på deras sovande ansikten. Jag går ut i hallen där min fru, eller vad jag numera ska kalla henne står och väntar. Hon har gått upp tidigt för att skjutsa mig till tåget.

Jag vet inte vad jag ska kalla henne det närmaste halvåret, eftersom papperet skrevs på under söndagen.

Min fru?

Min exfru?

Mitt nästan-ex i ännu ett halvår?

Jag tittar in en av mina söners rum igen. Han har vaknat, men blundar igen. Låtsas inte om. Tycker att det räckte med att säga hej då och god natt i går kväll. Jag vänder mig igen, bort från honom och från min fru-exfru.

Nu trillar hjärtat ut. Det går inte att hålla kvar när jag håller i väskhandtaget med nedböjt huvud. Det går inte när tårarna rinner självmant. Hjärtat rinner ut med tårarna. Min fru-exfru säger ingenting. Hon håller i sitt hjärta bättre än jag håller i mitt. Men så är det hon som ska bo kvar. Det är jag som inte bor här längre. Det var jag som flyttade till henne för 14 år sedan.

Vi går ut, bort till bilen. Hon kommer på att jag fortfarande har en av bilnycklarna i min ficka. Jag ger den till henne och äger inga nycklar längre.

Slutstation. Jag krånglar ut bagaget och mig själv på perrongen. Går en onödig omväg runt stationshuset. Kvart i nio är klockan och det är sommarljust och ljummet. De andra fåtaliga passagerarna försvinner som vinden. De vet vart de ska och de har mycket lättare fötter och ansiktsmuskler i de fall de möter någon som väntar på dem.

Jag har en ryggsäck, en plastpåse med två kuddar och en fet väska, som lyckligtvis har hjul. Jag riskerar ändå att bli svettig. Det är två kilometer att gå och jag håller extrahandtaget fel. Halvvägs blir det uppförsbacke. Jag tar av mig jackan, knyter den runt midjan och byter handgrepp på väskan. Hjärtat måste vandra i mörker mycket längre, men nu har jag ett jobb som väntar. Egentligen skulle jag ha börjat klockan åtta.

Vid arbetsdagens slut får jag skjuts av han som anställde mig för sommaren. Jag berättar för honom så att han ska förstå om jag ser underlig ut när jag sitter framför skärmen på jobbet, eller när jag rör handen mot telefonen för att göra en intervju, eller stirrar tomt när en artikel är klar.

Han nickar, han säger någonting och förstår. Jag försäkrar honom att jag ändå kommer att jobba, att jag kommer att leverera, att jag kan prestera även när delar av mig är bortkopplade. Jag talar sanning även om inte ens det skänker mig minsta känsla av glädje. Men kanske en tacksam liten känsla ändå. Jag fångar den i tysthet, utan rörelse, men ändå som när man kupar händerna runt en fjäril.