BARNEN FÅR VETA

Följetongen del  4 – Barnen får veta

Mitt i juli är jag hemma med familjen några dagar. I den mån vi är en familj. Söner, exfru och exman. Vi badar där vi brukar bada på sommaren och umgås med de grannar vi brukar umgås med. Alla vet, ingen dömer utåt. Det känns ganska mycket som vanligt. Men det finns ögonblick som är både oundvikliga och som känns overkliga.

Hon pratar om Jennifer och jag ser ur det blänker av sorg i hennes ögon.

”Det tog hårt säger hon.”

”Jag vet, säger jag.”

Sen minns jag inte vad jag säger. Förmodligen inget som kan dämpa den tyngande klumpen hon bär inom sig.

Sen dyker frågor upp som blivit hängande luften.

Hur gör vi när vi sover? Det finns ingen extrasäng. Så de här första nätterna som jag är tillbaka sover jag där jag brukar, bredvid min exfru. Och eftersom vi ändå inte rört varandra på det sättet på lång, lång tid så gör det liksom ingen skillnad. Även om allt är annorlunda nu.

Hur gör vi med underhåll? Vi har båda erfarenhet från tidigare spruckna förhållanden med barn. Jobbiga erfarenheter. Vi kommer överens om att inte blanda in försäkringskassan. Jag säger att jag tänker sätta in 5000 kronor på hennes konto varje månad. För det tror jag att jag kan klara. Trots att jag bara har tillfälliga jobb utan märkvärdiga löner och ingen a-kassa.

”Så länge jag kan det så gör jag det. Får jag fast jobb med bra lön ger jag mer.”

Jag ser hur lättad hon blir. Det gör mig lättad.

”Skönt”, säger hon och medger att hon varit orolig över vad jag ska säga om pengar.

Sen kommer det värsta. Vi säger åt våra söner att sätta sig ner vid köksbordet. Min exfru sköter det mesta av snacket.

”Jag och John har bestämt oss för att flytta isär.”

Hon säger mer, för att försäkra våra söner om att jag inte kommer att försvinna. Att hon och jag inte är ovänner, men att vi helt enkelt inte kan leva ihop längre. Den äldre sonen nickar.

”Du har känt det på dig va”, säger min exfru.

”Ja, säger den äldre sonen.”

Men tårar börjar rinna nerför den yngre sonens kind.

”Men inte du?”, säger min exfru till honom.

Han skakar på huvudet och sjunker ihop en aning. Jag kramar om honom. Min exfru kommer runt bordet och kramar om honom. Vi gör det tillsammans.

För en stund känns allting väldigt sorgligt, samtidigt som det känns väldigt bra. Efter gråten är den yngste sonen lugn. Han är som vanligt. Glad och charmig. Jag tror att det är så för att för att han är trygg. Han vet att vi talar sanning. Han vet att jag inte kommer att försvinna.

Någon dag senare slänger jag upp min ryggsäck på axeln igen och ger mig av mot bussen och mot tåget från centralen. Sommarmorgonen ler mot mig. Småfåglarna sjunger. De sjunger alltid så rena toner. Får mig att tänka på Jennifers röst när hon talar till mig.