Mitt i det själsliga mörkret värker en ljus idé fram. Det är när jag på söndagen sitter och letar på nätet efter en väg ut ur mitt eländiga vikarieträsk bestående av tillfälliga journalist- och skoljobb staplade på varandra, år ut och år in.
Det tycks inte finnas någon väg ut. Ingen som jag hittar den här kvällen, så jag sitter och våndas i förtvivlan.
Vad ska jag göra nu? Tänker jag och sjunker ihop.
Ingenting egentligen, utom att av en ingivelse ringa min äldsta son och fråga om han vill flytta hem till mig. Han är 21 år nu och går ut gymnasiet några år över tiden.
Det kan finnas många skäl till att jag frågar honom. En del av dem kan förefalla patetiska och egoistiska. Som att jag bara vill ha sällskap för att jag är ensam. Eller som att jag bara vill ha hjälp med hyran. Eller att jag alltför sent ska ta igen förlorad tid.
Jag känner efter vilka paralleller som finns från min egen relation till min pappa. Men han lät mig aldrig bo hos sig, utom på helger och några lov när jag växte upp. Han ställde aldrig frågan så vitt jag vet.
Till min glädje, i den mån jag kan känna glädje, vill min son gärna bo hos mig. Och jag känner intuitivt att det kommer att bli en bra tid både för honom och för mig. Efter den insikten spelar det liksom ingen roll hur patetisk orsaken kan ha varit från början. Och det var den nog inte heller.
Kommenterat på Skilda.nu