Följetongen del 5 – Älskade kräk
Första gången jag var ensam med Jennifer gick vi ut i en park. Vi satte oss på en bänk intill en sjö. Kvällen var ljummen och där vi satt passerade få människor. Vi betedde oss båda som två blyga yngre tonåringar. Jag hade inte kysst någon annan kvinna än min exfru på 14 år. Då var jag 29 år. Nu var jag 43.
Jennifer drabbades av alla möjliga motstridiga känslor. Hon ville fly… nej stanna… nej fly. Hon berättade senare att hon blivit livrädd när jag hade suttit och petat på hennes ena sko.
”Å nej, nu ser han mina fula skor.”
Jag hade inte sett hennes skor, för jag bryr mig inte om hur skor ser ut. Jag hade petat på hennes skor för att jag var nervös över vad hon skulle tycka om mig.
Vi blev väldigt öppna mot varandra redan där i parken. Hon berättade om vilket tufft liv hon haft. Hur hon blivit mobbad på jobbet av en chef i flera år. Hur hon gått in i väggen och fortfarande led av sviterna. Hon behövde sova mycket mer än normalt för att fungera normalt. Hennes humör och tankeverksamhet var inte alltid förutsägbart.
Jag såg bara en underbar kvinna framför mig, som blev vackrare för varje sekund. Som än idag blir det, även när jag inte får se henne.
Vi talade om att älska. Att det skrämde henne. Att det skrämde mig. Fast vi båda längtade.
”Jag vet inte ens om jag klarar av det. Det var så länge sen”, sa jag.
Men med Jennifer klarade jag det. Med mig klarade hon det. Mer än vi kunnat ana. Och sen ännu mer. Vår hunger efter varandra bara ökade. Liksom förmågan att vila sinnena i varandras närhet.
Som när vi lagade mat tillsammans. För första gången upplevde jag en fröjd i att laga mat. För vi gjorde det tillsammans, utan krav, medan vi skrattade, kysstes och tafsade på varandra.
Men vi blev också sårbara.
En dag följer jag med till Jennifers kompis. Kompisen har två små barn. En av dem fyller år. Det är mycket liv och rörelse och lite kladdigt och stökigt. Precis som det brukar vara med små barn. Jag sitter och äter några kex och pratar med Jennifers kompis. Lite allmänt. Utan att fundera råkar jag säga någonting, mest på skämt. Men kanske också utifrån något slags stolpigt förnuft bara för att vara artig nog att konversera:
”Ja den biten är jag ju färdig med och tittar på småbarnens vilda lekar.”
När jag och Jennifer cyklar därifrån ser hon mig inte i ögonen längre. Hennes ansiktsmuskler är spända. Hon talar inte till mig som hon gjort. Vi går in i en mataffär och handlar. Hon går och går där inne och plockar matvaror. Jag går snett bakom henne, som om hon inte känner mig. När vi kommer hem till henne måste jag till slut fråga. Har det hänt någonting? Har jag sagt någonting? Har jag gjort någonting? Jag vet att hon förut har sagt att den där väninnan brukar flirta och dra till sig män. Men jag hade inte märkt någonting och hade definitivt inte låtit mig lockas till någonting.
”Vad är det?”
”Du sa att du var färdig med barn.”
”Men… jag menade inte så. Det var ju bara snack.”
”Men varför säger du så då? Säger du så menar du ju så också.”
Jag försökte få henne att förstå, men insåg att det var jag som var inkonsekvent. Att jag hade pratat strunt och att det var som om jag hade slagit Jennifer på käften.
”Jag vill att du går hem”, sa Jennifer.
”Okej. När vill du att vi ses igen då?”
”Jag vet inte om jag vill det.”
Under det närmaste dygnet känns det som om jag är på väg tillbaka till den där tomma ön som är granne med döden. Det förvånar mig en smula, eftersom vi varit tillsammans så kort tid. Men någonting har satt sig i mig och jag får anstränga mig för att tänka bort henne när jag jobbar. När jag springer i min ”mördarbacke” går det lite bättre och efter en dusch och en stunds skrivande går jag och lägger mig. En natt utan Jennifer är jobbig. En till med insikten att jag kanske inte träffar henne igen är nog ännu jobbigare. Sen kanske jag kan förlika mig, tänker jag. Så jag få lov att överleva den här andra natten. Det gäller bara att kunna somna.
Men precis när jag lyckas somna ringer Jennifer. Klockan har passerat tolv på natten. Hon har varit hos kompisar på middag och ska just cykla hem. Hon kommer att cykla förbi studentboendet.
”Väckte jag dig? Förlåt.”
”Det gör ingenting. Jag är bara glad att höra din röst. ”
”Jag tänkte… Jag undrar om du vill komma ut en stund och prata.”
”Jag kommer. Ska bara få på mig kläder.”
”Du behöver inte.”
”Jag vill.”
Jag skyndar mig ur sängen och tar på mig kläder. Jag fyller också en kontaktlinsbehållare med linsvätska och stoppar i fickan.
Jag kommer ut ungefär samtidigt som Jennifer kommer rullande på sin cykel. Vi sätter oss på en bänk utanför porten. Först lite avvaktande. Jag minns ingenting av våra ord innan vi åter är i varandras famn. Och att hon från början inte hade för avsikt att jag skulle följa med henne. Men så säger hon ändå att hon skulle vilja att jag följer henne.
”Men du måste väl hämta dina linsgrejer först.”
”Det behövs inte. Jag har redan det jag behöver i fickan.”
”Vadå, har du tagit med dig redan?”
”Ja, jag tänke… Ja, jag förväntade mig ingenting, men tänkte bara att jag lika gärna kunde ha linsvätska i fickan ifall du skulle vilja att jag följde med.”
”Din jävel.”
Hon knuffar mig och först undrade jag hur det här skulle sluta. Men sen skrattar hon.
”Ditt kräk”, säger hon och knuffar mig igen.
Jag känner hur beröringen från hennes fingrar är som förr. Jag skrattar också. Vi skrattar tillsammans.
”Ditt kräk”, säger hon igen.
Sen cyklar vi hem till henne.
Kommenterat på Skilda.nu