DET ROSA MOLNET

Följetongen del 6 – Strax bortom det rosa molnet

Jag saknar mina söner. Det gnager att vara från dem så mycket som jag brukar vara på somrarna. Jag är ju alltid någon annanstans och arbetar. Men den här gången är allt annorlunda. Förut grävde sig saknaden in i märgen. Nu har jag en bedövande hinna kring mig och inom mig.

Det är Jennifer som genom sin existens och sin närhet stryker skyddshinnan kring mig och genom mig. Mitt under sommaren någon gång är det som om en ren och skön stillhet uppstår. Vi bara är. Jag arbetar och är med Jennifer Oro och krav har trängts undan. Lyckoruset och sinnesfriden har fått bre ut sig.

Hon blir bara vackrare och jag tror att jag blir det också. Långt senare upptäcker jag två foton på mig själv. Ett som jag tog dagarna innan jag träffade Jennifer, när jag befann mig på dödens ö i studentlägenheten och ett som hon tog på mig just under den lustfyllda sinnesfridens tid. Det är två olika män jag ser och avståndet mellan dem är så stort att det inte verkar finnas något som helst samband mellan dem.

När jag är den lycklige låter jag nog också annorlunda på rösten. Tryggare, mörkare. Orden kommer rätt. Någon gång här stabiliserar sig också samtalen på telefon med min exfru. Vi börjar långsamt prata med varandra som oss själva. Som ömsinta vänner, som vi gjorde från början och så som jag alltid önskat att vi skulle göra.

Såklart lider hon. Såklart har jag fortfarande dåligt samvete. För jag tycker såklart fortfarande om henne. Men den ö jag är på nu är paradisön, långt, långt från dödens ö. Jennifer kallar det för det rosa molnet. Ett uttryck hon ska återkomma till många gånger.

När vi svävar som bäst i det rosa molnet kommer min äldsta son med tåget för att hälsa på. En skäggig tjugoårig målarstudent. Jag möter honom först vid tåget och vi går hem till min studentlägenhet. Jag berättar för honom om Jennifer och att jag vill att han ska få träffa henne samma kväll.

Det här är en stund som Jennifer har bävat för. Trots att han inte är min exfrus son är Jennifer livrädd för att träffa honom och för vad han ska tycka om henne. Men så fort vi kommer till hennes lägenhet och de fått presentera sig så finner de varandra. Med humor och med värme. När vi sitter hemma vid hennes bord alla tre känns allting naturligt och behagligt. Det är då Jennifer tar den där bilden på mig, med min son intill. Mitt leende är brett och ögonen lyser. Lyckligare än så har jag nog aldrig varit.

Vi går ut alla tre och har riktigt kul tillsammans. Och när vi är på väg hem till henne igen, lite småberusade slänger Jennifer armarna kring min hals och kysser mig, utan att bekymra sig om att min son står bredvid. Jag besvarar min oemotståndliga kvinnas kyss. Blir lite generad, för jag kan inte minnas att jag någonsin kysst någon inför min son förut, förutom min exfru. Hans egen mamma och jag separerade när han var drygt ett år.

Han ser också först lite generad ut när han tittar på . Men så flinar han bara och vi fortsätter hem till Jennifer. Hon är ivrig att få min son att må bra och känna sig välkommen. Han och jag ligger lite och latar oss hennes stora säng. Hon tar fram vin och sätter på musik. Speciellt en instrumental melodi vill hon att vi ska höra. En som hon har lyssnat på många gånger när hennes känslor har gått upp och ner. Den är stämningsfull, men har också ett sorgset drag.

Plötsligt ser jag hur Jennifers glada ansikte förändras. Det är så tydligt med henne, precis som det brukar vara med mig. Mungiporna är nere utan förvarning och ögonen liksom släcks. Hon står där med ett vinglas i handen. Min son säger någonting och medan jag svarar försvinner Jennifer ut i köket. Först förstår jag inte riktigt vad hon gör där bakom väggen. Men jag känner intuitivt att någonting är väldigt fel.

Jag skyndar mig efter henne och hittar henne sittande på en stol vid spisen. Hon gråter. Inte bara en vanlig, sorgsen gråt. Utan en gråt sprungen ur avgrundslik förtvivlan. Jag ser på henne att hon inte vill att jag ska se henne så. Men jag backar inte undan. Jag kommer närmare. Håller i henne och ser henne i ögonen.

”Berätta vad det är?”

Först vill hon inte säga, men så släpper det och då strömmar tårarna ännu mer.

”Jag känner mig så dum. Du har ju din familj. Du har dina barn. Jag har ingenting. Jag bara förstör.”

Jag kan omöjligt minnas allt hon säger, men jag förstår vad hon menar, även om hon är helt galet ute. Det knyter sig i mitt bröst och jag fortsätter att hålla i henne och prata med henne. Försäkrar henne om att hon inte förstör någonting. Att hon har mig, men det hjälper inte. Hon har redan fallit ner i sin avgrund.

Till slut går jag in till sovrummet och ber min son gå hem till studentlägenheten själv. Jag frågar om han hittar och ja, det gör han. När Jennifer hör vårt samtal kommer hon inspringande och säger att jag inte kan göra så. Att jag måste följa med min son.

”Jag lämnar inte dig själv”, säger jag.

Min son ger sig av med mina nycklar och jag ser till att Jennifer lägger sig i sängen. Hon protesterar flera gånger. Verkar rädd för att jag ska stanna. Verkar skämmas.

Men jag stannar. Lägger mig bredvid henne. Vi ligger med kläderna på oss ovanför täcket. Jag drar in henne i min famn. Hennes ena ben ovanpå mitt, så hon kan vila på mig. Hon hulkar och hon skakar som jag aldrig upplevt någon skaka och hon gör det länge, länge, som om hon aldrig ska upphöra med att skaka.

Jag håller i henne, försöker lugna henne, men till slut låter jag bara henne ligga och skaka mot mig och efter lång, lång tid mattas skakningarna av och hon somnar.

Det är ljust ute när jag ser bort mot fönstret. Jag hör morgonfåglarna och famlar efter min mobil för att kontrollera att min son har hittat vägen till studentboendet. Han svarar och jodå, han hade gått längs ån och det var så underbart att han hade stannat till bara för att njuta av stillheten. Men nu har han lagt sig i min säng i studentlägenheten och tycker att det är rätt skönt att slippa sova på en madrass på golvet.

Vi lägger på och jag fortsätter hålla om Jennifer. Fortfarande rycker hon till då och då i sömnen. Men hon sover djupt. Jag betraktar hårslingan i hennes panna, hennes sköna kinder och hennes vilande läppar. Hennes kropp är så varm. Inte menat som temperatur, utan som henne, som Jennifer. Och jag känner hur hon verkligen sitter ihop med mig. Jag tror att det är här någonstans, även om jag inte kan fästa orden just då, utan först senare.

Jag är förälskad i den här kvinnan.

När hon vaknar senare på dagen är jag en smula orolig för hur hon ska bemöta mig. Hon hade ju velat att jag skulle gå med min son, men inte förmått att kräva det då. Hon tittar länge på mig utan att säga just någonting. Hennes vackra ögon gör så att det värker i mitt bröst.

”Du är den första som har fått se mig så där”, säger hon.

Jag ler försiktigt och smeker hennes kind. Hon tar tag i min arm och håller kvar min hand mot sin kind.