Följetongen del 8 – Kors och tvärs i skruttbilen
Det är fortfarande varmt, men sent på sommaren köper jag en gammal skruttbil för 3700 kronor. Den blir i praktiken lite dyrare då jag får två parkeringsböter på sammanlagt 1200 kronor för att jag inte förstått mig på stadens parkeringsregler.
Men jag har i alla fall en bil så att jag smärtfritt kan förflytta mitt bohag till nästa stad, liksom jag smärtfritt kan förflytta mig från den nya staden hem till Stockholm. Och förstås gärna upp till Jennifer igen.
Så kommer också till sist dagen då mitt vikariat tar slut och jag står på en öde parkeringsplats med bildörren öppen. Jennifer är där, nära mig. Vi är fortfarande tillsammans, men fortfarande inget riktigt par. Bara förälskade.
Hur sliter man isär två starka magneter som hör ihop? Eller rättare sagt, hur sliter två poler som dragits till varandra sig själva isär. Naturen är inte skapt för att det ska göras. Det krävs en yttre kraft som sliter oss från varandras kroppar. Som får oss att släppa den sista kyssen. Som föser in mig i den lilla skruttbilen. Som höjer Jennifers hand och min hand till avsked. Som rullar iväg med mig ut på vägen mil efter mil genom skogar, förbi åkrar och byar, bort till den andra staden där jag ska bo inneboende.
”Du måste upp på hästen igen”, säger min vän och värd David och ser till att jag parkerar i hans bubbelpool intill villan med en öl i handen.
Han tar en bild med min mobil. Jag ser helt mosig ut, med hängande ögonlock och håret på ända. Jag lägger upp bilden på Facebook och låter mig roas av kommentarerna.
”Du ser ju helt full ut”, skriver min exfru.
Men jag är inte full, bara helt matt. När jag ska duscha efter bubbelbadet håller jag på att svimma i badrummet.
Det är en förvirrad tid. Jag vet att jag klarar mig någon månad eller två utan jobb, trots att jag inte har någon a-kassa. Men jag vet också att jag snabbt måste hitta någon slags inkomst, samtidigt som jag ska slutföra mitt frilansuppdrag, som jag vid det här laget har gett namnet ”helvetesjobbet”. David tar med mig ut på krogen för att ”komma upp på hästen”. Jag följer också med på en fylleresa till Dublin med hans kompisar. De retar mig för min kärlek, vill få igång mig, försöker med små trix lura i mig extra alkohol.
”Lägg av och tänka på den där Jennifer”, säger de innan de försvinner in i sina egna rus.
Jag är ändå med i festen och vid ett tillfälle hamnar jag bredvid en kvinna på en säng i ett hotellrum. Det är framåt småtimmarna och jag lägger mig påklädd ovanpå täcket och låter mig inte röras eller röra. Känner mig dum för att ha hamnat där.
När jag är tillbaka i Sverige och rullar ut från parkeringen på Skavsta flygplats ringer jag Jennifer.
”Det är du Jennifer. Det är dig jag tänker på hela tiden”, säger jag till henne.
Det spelar ingen roll att vi ”borde” distansera oss från varandra. Om jag så befunnit mig på andra sidan jorden hade jag känt hennes magnetiska kraft
Och så målar jag. Målar som en galning. Kring taket och fönsterkarmarna på Davids villa. Jag grisar ner överkroppen, två t-shirtar och ett par träningsbyxor med färg. Men tänker bara på att måla på för att skingra tankarna. Jag mår bra av det och stundtals går jag ut och springer. Försöker förvalta min kondition som jag fått efter att ha sprungit i backarna i Jennifers stad.
Jag hoppar också in i skruttbilen och åker upp genom skogarna, genom småstäderna, byarna, förbi åkrarna och sjöarna. Möter Jennifer igen. Drar in henne i min famn, naken och alltmer utlämnad och sårbar. Det är så skönt att vara med henne.
Jag är förstås också hemma i Stockholm och träffar mina barn. Nu sover jag inte längre i samma säng som min exfru, utan på soffan i vardagsrummet. Första gången jag kommer dit efter sommaren lägger hon fram ett skriftligt avtal om att jag ska föra över 5000 kronor till hennes konto. Plus särskilda utgifter utöver det.
Först blir jag stött över att hon inte verkar lita på mig. Men så slår det mig att det inte är så konstigt. Hon vet inte mer om Jennifer än att jag fortfarande på något sätt är med henne. Och att Jennifer längtar efter att någon gång få egna barn.
”Om det känns bättre för dig att jag skriver på så gör jag det”, säger jag.
Jag skriver på och får höra av andra att det är dumt. Att jag ger bort mer pengar än vad som är brukligt. Mycket mer än om jag låtit försäkringskassan sköta om det. Men jag bryr mig inte om det. Jag bryr mig om mina barn som jag träffar alldeles för sällan. Och jag bryr mig om min exfru. Jag vill att hon och mina barn ska ha det så bra och tryggt som möjligt.
Sen åker jag tillbaka i skruttbilen, mil efter mil, till Davids villa och gnetar med mitt helvetiska frilansjobb som inte vill bli klart. Och jag pratar med Jennifer varje dag och åker så klart igen till henne med skruttbilen. Skillnaden mellan att åka dit och därifrån är så skärande tydlig. Det enda gemensamma är sången jag hittar och som jag lyssnar på åt båda hållen. Genom skogarna är det speciellt en strof som fastnar och bosätter sig som ett öga i min stumma storm.
”Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
Jag försöker tänka bort dig på alla sätt
Det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt”
Kommenterat på Skilda.nu