Hemma på åttonde våningen hör jag fortfarande fotstegen från min egen skugga. Min äldste son flyttade aldrig hit. Vilket är begripligt. Han har sin egen väg att gå. Sitt eget liv att leva.
Men under måndagen bröts mitt dödläge ändå. På ett högst oväntat sätt. Jag var ute och shoppade kläder. Liksom en rad andra saker-som-man-gör så skulle jag aldrig någonsin gjort det här själv. Men nu blev jag ivägdragen av en snabbtänkt och vacker kvinna. Innan jag visste ordet av stod jag i en provhytt och bombarderades med snygga byxor och skjortor för halva priset. Skörden blev två par byxor, en t-shirt, en skjorta och en tunn tröja som slingrade sig extremt snyggt kring kroppen.
(Hm… tänk att jag faktiskt SKRIVER om det här).
Sen blev det ännu konstigare. JAG fick tycka till om kläder som HON skulle köpa. Sen åkte vi till city och satte oss på ett CAFÉ och pratade lite mysigt! Och någonstans mitt i allt det här slog mig tanken:
Jag har inte tänkt på mitt romantiska elände på två timmar.
Den här vackra kvinnan är redan upptagen. Men vad gör det? Det var trevligt att vara i hennes närhet ändå. Och hon lyckades med det som vare sig jag själv eller någon annan kunnat på länge. Vifta bort de mörka molnen inuti mitt huvud under flera timmar.
Hur det gick till? Jo, jag tog vara på chansen att umgås och inte fortsätta sitta ensam, när chansen kom. Värt att hålla i minne.
Kommenterat på Skilda.nu