Att bo och skämmas

Följetongen del 9 – Att bo och skämmas

Någon vecka in i september får jag jobb på en tidning några mil från där jag är inneboende. Skruttbilen får jobba och jag får jobba ett tag till innan nästa yrkesvakuum. Jag är inte alldeles ovan vid situationen. Men jag märker ändå en viss skillnad mot tidigare. Någonting tuggar i sig bitar av mig inifrån och förgiftar det som den inte tuggar i sig.

Om jag kisar tycker jag mig ana hur livets stig smalnar allt mer framför mina ögon. Den börjar bli trång. Inte fullt så framkomlig som jag föreställt mig den tidigare. Men i den lilla öppning som finns kvar strålar fortfarande drömmen med skarpa konturer.

I skenet ser jag en sluttning och jag ser ett hus i sluttningen. Ett ganska enkelt hus, men det har allt som behövs. Det är byggt av kraften som fötts ur den renaste formen av ömsesidig åtrå. Av bekräftad kärlek och längtan. Mitt i den skarpa drömbilden föds också två barn. Två döttrar. De har båda sin mammas kinder och nyfikna ögon. Men färgen på ögonen är min.

Drömmen kolliderar om och om igen med den verklighet jag kletat mig fast i sedan många år. Samtidigt är drömmen min livslåga. Den utgör hoppet om att leva resten av mitt liv, istället för att bara överleva.

Jag rannsakar mig själv oftare nu.

Vem är jag?

Hur är jag?

Vad har jag att ge?

Vad har jag rätt att få ut av livet?

Ofta kommer jag fram till att jag alltid försöker vara en god man som försöker utföra goda gärningar. Men jag kommer också fram till att jag misslyckas. Att jag klantar till det och dribblar bort mitt liv. Så vad har jag för rätt att leva det och var lycklig i det?

I slutet av tanketrådarna tar en vånda allt större plats. Någon gång under senhösten, eller när vintern har kommit messar min äldsta son mig och frågar hur det går med Jennifer.

”Åt båda hållen på samma gång”, svarar jag.

Mycket och ingenting händer fram till dess.

Från början har jag det bra som inneboende hos David. Vi tränar lite tillsammans. Han får köra backträning, men det gör han bara en gång. Jag hakar på och spelar badminton ett par gånger. Under en tid känns det fullkomligt naturligt att jag befinner mig i hans villa. Jag tar initiativ och lagar middagsmat till mig själv, till David och hans barn som är där med jämna mellanrum.

Men när jag börjar arbeta på tidningen hinner jag inte riktigt med att måla på huset, vilket skulle utgöra min hyresinbetalning. En dag är David inte lika munter som tidigare. Han tar upp frågan om pengar, vilket också hänger ihop med att jag har skrivit en bok åt honom som jag tagit betalt för via ett förlag. Det har blivit en röra det där och jag märker av en irritation hos honom. Hos mig själv märker jag ingenting utom en frätande genans. Jag sätter mig ner i köket och tittar stumt framför mig. Eftersom David är snabb i både tanke och handling hinner jag inte formulera mig innan han strax senare har gett sig av på en kort helgresa.

”Du får fundera på det där”, är det sista jag minns att han säger.

Sen sitter jag ensam i villan. Jag kunde lika gärna ha ringt honom nu och sagt att jag kan betala hyran i pengar. Men det händer inte. Istället talar det undermedvetna till mig och förklarar att närvaron av min kropp i hans hem tär på el, värme och vatten. Det tär på hans sociala liv. Jag är bara en konstig gubbe för hans barn, som är där och stör och tar plats i hans och deras livsrum.

En parasit.

När David är borta under den helgen är jag ensam i villan. Kvällarna har blivit mörkare och när det är riktigt mörkt och jag sitter och trycker framför datorn i vardagsrummet dyker en kompis till David upp tillsammans med en tjej. De ska låna Davids bubbelpool och ser lite snopna ut när de ser mig där ensam. Men så hälsar de kort och tar sig ut till bubbelpoolen. När de är klara försvinner de lika plötsligt som de kom.

När David kommer tillbaka efter sin resa har jag packat ihop mitt bohag i skruttbilen. Han undrar varför. Jag kan inte förklara på ett rationellt sätt. För det är en känslomässig reaktion. Men samtidigt kan jag inte ändra beslutet. Jag kan inte gå omkring i hans hus och känna mig som en parasit. Oavsett om det är rationellt eller inte.

Vi pratar om det en stund och kommer fram till det viktigaste innan jag ger mig av. Vi är inte fiender. Jag gillar honom för den han är och om min irrationalitet säger han:

”Det är ju därför jag gillar dig.”

Sen åker jag först till en annan vän i närheten och övernattar, innan jag reser till min mamma i Stockholm och slår läger i hennes lilla tvåa i förorten.

Skillnaden i genans är inte så stor. Snarare är den egentligen större nu. En 43-årig man flyttar hem till sin mamma. Hur mycket lägre kan jag sjunka? Jag försöker stävja skammen genom att vara noggrann med att tvätta min egen tvätt och diska upp allt som samlas på diskbänken. Som tur är kan hon inte laga mat till mig eftersom jag mest äter rötter, nötter och bär eller färdiggrillad kyckling.

Jag fortsätter jobba på tidningen, som nu är mer än tio mil bort. Först sitter jag ganska bekvämt i skruttbilen på nästan tomma vägar. De flesta åker åt andra hållet. Men en dag börjar det rinna olja från bilen. Oljan har börjat tränga in i kylaren. Det är inte värt att göra någonting åt, så jag skrotar bilen och åker tåg kommunalt och sen regionalt till jobbet. Det tar tre-fyra timmar fram och tillbaka.

Att få tillgång till en egen bostad är under den här tiden uteslutet. Jag arbetar och tjänar pengar, men utan fast jobb är jag rökt på Stockholms bostadsmarknad. Jag vänder och vrider på det, men till slut inser jag att enda chansen för mig är om någon jag känner, eller att någon jag känner som känner någon annan, hyr ut sin bostad i andra hand.

Två saker plågar mig extra mycket.

Det första är att mina barn inte kan vara hos mig. Min mammas lägenhet är för liten och de har ingen lust att vara där. Varje gång jag pratar med min exfru om umgänge skäms jag. Jag skäms när jag ringer eller blir uppringd. Jag skäms när vi samtalar och jag skäms när vi lagt på och under tiden däremellan.

Hon säger att hon förstår min situation. Att det inte är så lätt. Att det inte är av lättja som jag är där jag är. Att hon säger det hjälper. Lite.

Den andra plågan är minst lika skambelagd. Jennifer kan inte komma och hälsa på mig på det sätt vi båda önskar. En gång kommer hon ner och tar in på hotell. På ett rum för en person. Vi smyger in i det lilla rummet tillsammans och har en magiskt skön natt och sen vår enda riktiga dag i Stockholm tillsammans.

Ett par gånger är jag uppe hos henne, men det blir allt svårare. Hon pluggar nu. Kämpar med böckerna, tentorna och med sig själv. Jag kämpar med jobb, med umgänget med mina barn och med mig själv.

Vi pratar med varandra varje dag på telefon. I timtal. Varje gång känner jag den ömsesidiga, magnetiska kraften som håller oss samman. Varje gång påminns jag om att jag inte har något liv att erbjuda henne. Bara bottenlös kärlek.