Förbannade arbetsförmedling

Vredeinstallation 2 – Förbannade arbetsförmedling

Två och en halv timme!

I två och en halv timme var jag på arbetsförmedlingen. Hade jag ett avtalat möte? Nej då hade det inte tagit så lång tid. Jag var där för att för första gången på några år för skriva in mig. Eftersom jag är sjukskriven i tre dagar så tänkte jag passa på.

Min utgångspunkt var pragmatisk. Jag skulle kort och gott fråga vad jag kan göra och hur de kan hjälpa mig för att kryssa mig fram till ett fast jobb.

Men… nej.

Först skulle jag på egen hand sitta och skriva in en mängd uppgifter om mig och mitt yrkesliv. Helst skulle jag åka hem och göra det ”i lugn och ro”. Men eftersom de är ”snälla” så har de trots allt datorer till hands på plats. Det jag skulle fylla i påminde om när man söker jobb via en extern webbplats. Det är fyrkantigt, det tar aldrig slut och det blir fel i programmet så att man måste börja om.

Allt detta hände givetvis och någon timme senare beslutades det att jag skulle strunta i det där och sätta mig hos en man och en kvinna som skulle skriva in mig. (Det var kvinnans första dag på jobbet, så hon blev lite handledd i att handleda).

Kvinnan skrev in ett fragment av det jag fått lämna i ”soptunnan”. Sen pratade vi om a-kassa som jag inte kan få för att jag har företag. Men kanske ändå via Alfa-kassan… eller…?

En timme till går. Jag försöker förklara att jag vill hitta vägen till ett fast jobb. Vilken omskolning är möjlig för mig? Vad har jag inte upptäckt än och hur jag kan jag få hjälp med det?

Nja… Jag måste först in på den och den inloggningen. Jag måste få den här skriftliga informationen och läsa… och där får jag en plastmapp för att samla ihop allting. Det är viktigare.

”Läser du det där så somnar du gott ikväll, hahaha”, säger den ena handläggare.

Något riktat samtal med en handläggare/platsförmedlare är det inte tal om den här dagen. Det ska jag bli jag kallad till. På deras arbetstid, vilket ju också är min arbetstid. Men till och med de jag pratar med märker att jag mår riktigt dåligt i allmänhet och av det här i synnerhet. De börjar prata om ”stöd” jag kan få där.

Det tycks finnas många yrkeskategorier för att hjälpa mig att ”må bättre”. Men ingen som kan hjälpa mig att hitta vägen till fast jobb.

Dagen innan var jag hos en psykiatriker. Som vanligt pratade jag och han satt tyst och lyssnade. När jag beskrev hur dåligt jag mådde över att aldrig få fast jobb frågade han om jag sökt jobb. Annars sa han inte så mycket utom att fråga om jag övervägt antidepressiva.

”De ger mig inte fast jobb”, svarade jag.

Det intressantaste jag får höra på arbetsförmedlingen är att jag kan få prata med en SYO-konsulent som kan hjälpa mig att hitta en ny karriärväg. Men en sådan får jag inte träffa förrän jag har rotat ihop arbetsgivarintyg för de senaste tre åren.

Det är några stycken. Kanske sex-sju arbetsgivare och uppdragsgivare och åtskilligt fler tillfälliga förordnanden och frilanskontrakt på varje. Papper som ligger och dräller någonstans.

Dessutom blir det inte aktuellt förrän jag har träffat en annan handläggare först.

Dessutom kallas det för en ”aktivitet”.

Det känns som om jag är tillbaka på psyket.