På midsommarafton fyllde min yngsta men mest talföre son 13 år. När jag kom satt han framför datorn i sitt rum i lägenheten han har bott i hela sitt liv. Liksom sin ett år äldre bror är han en atletisk gymnast. Möjligen inte riktigt lika atletisk, men till skillnad från brorsan snackar han som en kulspruta. Jag minns när han var ett nyfött litet paket som jag bar omkring på i ett rum på Karolinska sjukhuset. Jag minns hur han redan då gjorde sin röst hörd från den stund han kom ut köksvägen via ett akutsnitt.
Det lät som om han skrek:
”Jag vill ha mat! Var är maten!”
Men jag hade ju ingen mat att ge honom. Ett hårigt bröst var ju inte mycket att komma med.
Han var tidigt mycket mer utåtriktad än storebror. Och busigare. När de började dagis samtidigt stökade lillebror till det och tvåårige storebror sopade generad upp efter lillebror.
När orden kom hördes de. När meningarna kom blev det meningar man minns:
”Uppa mig pappa.”
”Pappa, kan vi inte göra soffan till sig själv igen.” (Om bäddsoffan i vardagsrummet)
” Pappa, när man knullas, vad gör man då? Dör man då eller?” (Inne på en grillservering full med gäster).
”Hörrudu! Man får inte parkera där! (5 år gammal tillrättavisar han högljutt en felparkerare på andra sidan gatan).
Lillebror inte svårt för att ställa sig först i en kö. Han har ett vasst läshuvud och höga betyg. Han är en ivrig och mångordig förhandlare, en humorist och förmodligen en rackarns dansare.
Ofta blir han lätt fartblind och måste tillrättavisas. Men det är svårt att göra det utan att samtidigt le åt det hela.
Kommenterat på Skilda.nu