KÄRLEKEN FÖRLORAR

Följetongen del 13 – Kärleken förlorar

Jag kan inte låta bli att uppvakta Jennifer på hennes födelsedag. Trots att vi gjort slut och det inte är meningen att jag ska kontakta henne på ett bra tag. Det är snart i mitten på maj men kylan och regnet biter fast sin gråa skrud över landet. Jag köper ett guldhjärta med en liten diamant på. Hjärtat symboliserar den glödande kärleken som jag fortfarande känner för henne. Den bara ökar. Diamanten symboliserar det lilla men odelbara hopp jag känner.

Min plan är att åka till henne, 20-25 mil någonting, helt oanmäld. Bara för att överlämna guldhjärtat på hennes födelsedag. Redan långt innan förbereder jag mig för det värsta tänkbara scenariot. Att hon har en annan man där när jag kommer, eller att hon inte är hemma utan hos en annan man. Några av de jag berättar det för tycker att det är romantiskt. Andra avråder mig. De tror att Jennifer bara leker med mina känslor. Ingen av dem har träffat henne.

Min vän Per som jag lånar bilen av avråder mig inte direkt men har ändå en viss känsla för att måla upp scenarier.

”Tänk nu John, när du kommer dit och ringer på, så har hon fem nyanlända kongoleser hos sig och har en orgie.”

Nästa gång han drar exemplet har antalet kongoleser ökat till åtta.

Men oavsett uppmuntran eller avrådan så sätter jag mig i lånebilen och trasslar mig ut ur stan när dagen är kommen. När jag har åkt kanske en tredjedel av sträckan ringer jag Jennifer. Jag är livrädd för vad hon ska säga. Vi har inte talats vid på några veckor. Innan dess talade vi med varandra på telefon varje dag i nästan tio månader.

Är hon en främling nu när hon svarar? Blir hon irriterad för att jag hör av mig när jag skulle låta henne vara ett tag? Är hon hemma på sin födelsedag eller någon helt annanstans.

”Hej”, svarar hon.

Hon låter mer avvaktande än förr. De gör hon också när hon frågar hur jag mår. Ett obehag kryper genom magen när jag försöker svara utan att darra på rösten. Men det vänder.

Hon är först lite chockad när jag berättar att jag är på väg för att lämna en present. Men sen är det som om jag kan känna hennes värme igen genom luren. Hon är hemma och hon kommer vänta på mig.

”Men jag ser ut som en katastrof”, säger hon.

”Tror du jag bryr mig om det?”, svarar jag.

”Jaa”, svarar hon med mjuknad röst.”

”Jag har tänkt på dig så mycket”, säger jag

”Och jag har tänkt på dig jättemycket”, svarar hon.

Resten av resan kan jag slappna av. När jag kommer fram går jag långsamt uppför trapporna i portuppgången. Blir nostalgisk över trädoften. Jag ringer på och det tar säkert femton sekunder innan dörren öppnas. Femton sekunder kan vara väldigt lång tid.

Jennifer öppnar och vi möts i en lång het kram. Jag känner min hunger efter henne och faktiskt också hennes hunger efter mig. Vi gör som vi brukar. Lägger oss i hennes säng, fast med kläder på (nja hon drar så småningom av min skjorta så att jag ligger med bar överkropp). Hettan är hela tiden närvarande, som en darrande horisont under en glödande sommarsol. Det är försiktiga kyssar. Det är beröring och ömsinta ord.

”Jag har längtat efter dina händer”

”Jag har längtat efter dina.”

Men det är också någonting annat. Och det där andra måste ju komma. Och när det kommer läser jag det i hennes ögon innan hon säger det.

”Jag träffar en annan kille nu.”

Jag förstår snabbt att träffa betyder att de har haft sex. Innan hon talar om också det.

”Vi har gått hela vägen.”

Jag var förberedd på det, men det hjälper inte ett dugg. Jag säger att hon har all rätt att göra det hon gör, men det gör ont. Värre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket, mycket värre.

Hon vill först inte heller ta emot guldsmycket. Hon tycker att det känns fel. Men jag säger att hon får göra vad hon vill med det. Gömma det eller slänga det, men hon får inte lämna tillbaka det.

Vi blir kvar några timmar i sängen. Det glimrar om vår kärlek precis som det glimrade om Jennifers ögon första gången vi träffades. Ingenting har förändrats förutom att den bara har blivit starkare. Vi är flera gånger på väg att hetsa upp oss tillsammans men det blir inte mer än så. Det där andra som gör att kärleken förlorar ställer sig i vägen som en isklump. Jag till och med säger det:

”Kärleken förlorar.”

”Hur ska kärleken vinna då?”, frågar Jennifer.

”Man väljer den.”

Något bättre svar har jag inte. Så längre än så kommer vi inte. Hon ligger i min famn. Hon mår bra av det, säger att hon känner sig så trygg. Jag mår bra av det men lider, liksom hon lider, tills det är dags för mig att åka hem igen.

Det sista jag säger innan jag går nerför trappan är:

”Mitt hjärta stannar hos dig.”

Vi håller om varandra och ser varandra i ögonen. Jennifer svarar.

”Och mitt hjärta stannar hos dig.”

Jag försvinner ur hennes åsyn. Sätter mig i bilen. Jag känner att jag gjorde helt rätt som åkte upp, men resan hem blir ändå en resa längre från livet och närmare döden.