En undanskymd tankebana kom fram ur skuggorna i fredags. Eftersom jag och min exfru kan prata med varandra om vår respektive längtan efter att slippa leva ensamma väcktes den teoretiska bilden av styvföräldrar.
Egentligen är det överhuvudtaget inte aktuellt. Skulle det hända är det en lång, lång väg dit. Men plötsligt kan det ju hända. Och plötsligt kunde jag se det framför mig. En annan man som har vardagsinflytande över mina söner. Och jag kände mig inte helt bekväm med tanken. Intellektuellt kanske, men inte känslomässigt.
Jag tyckte mig förstå att min exfru kände ungefär samma sak. Vilket är märkligt egentligen. Vi har båda redan upplevt det tidigare. Jag minns när min äldsta son fick en styvpappa och jag störde mig inte på det då. Då var jag kanske 25 år. På tisdag fyller jag 44 och inser att det skulle påverka mig mer känslomässigt nu än då.
Vad beror det på?
Gissningsvis är den främsta orsaken att jag alltid har känt och känner mycket mer för min exfru än min äldsta sons mamma. Det kan låta hårt, men är i grund och botten ett enkelt faktum.
En annan orsak är att jag förmodligen hade bättre självförtroende och självkänsla då än vad jag har för tillfället. Det kan låta trist, men är också en uppenbar sanning.
Det positiva i dessa små grubblerier är att de förblir ganska små, eftersom jag och min exfru pratar med varandra om vad vi känner. Inte bara om hur saker och ting ska vara, eller borde vara. Det betyder till exempel också att vi kan medge för varandra att vi fortfarande känner ett sting av svartsjuka om vi vet att den andre träffar någon.
I fredags petade jag henne på axeln och sa just det. Att jag kommer att känna svartsjuka om jag får veta att hon varit med någon.
”Det kan du gott ha”, sa hon.
Sen skrattade vi.
Vi känner, vi gråter, vi pratar öppet och vi skrattar.
I mitt djupa inre hoppas jag att vi kan fortsätta med det, även om någon styvförälder oförmodat dyker in i handlingen.
Kommenterat på Skilda.nu