Jag drömde en mardröm igår natt. I drömmen hade jag ett nyfött barn i famnen. Mitt barn tänkte jag och höll den lilla bebisen ömt.
Men mamman till barnet sa till mig:
”Du kan inte vara säker på att det är ditt barn.”
Det hände åtskilligt mer i drömmen innan, men det var i det ögonblicket jag vaknade med ett ryck. För första gången tar det ett tag innan jag förstår att jag fortfarande befinner mig på Kreta. Tankarna snurrar. Blir absurda.
Är mina barn mina barn?
Precis som Cornelis Wreijsvik lär ha sagt till sin fru när hon låg på BB.
”Är det verkligen mitt barn”?
Eller som i August Strindbergs pjäs Fadren, där titelkaraktären blir sinnessjuk efter att hans fru i vredesmod sagt att bara en kvinna kan veta vem som är far till hennes barn.
När jag vaknat ordentligt kommer jag till sans. Jag vet inte varför jag drömde som jag gjorde och funderar mer nyktert på hur det skulle vara att få veta att man inte är pappa, efter att ha gått och trott det i 20-25 år. Efter att ha gett sig själv till det.
Jag vågar inte fördjupa mig ens i den hypotetiska smärtan att bli blåst på sitt eget liv i en sådan övermåtta. För det är jag alltför hudlös och desillusionerad. Istället bör jag ju ägna mig åt att återfå min hud och min tillit. Det tar tid, men när det sker ska jag drömma skönare drömmar.
Kommenterat på Skilda.nu