Oskrivna sidor

Jag ser moln för första gången över Kreta. Spridda moln men ändå moln. Snart bär det av hemåt. Går flygresan bra anländer vi till Stockholm i gryningstid på fredag. Samma dag som jag ska få nya antidepressiva utskrivna. Samma dag som jag måste ringa skolan där jag brukar jobba som timanställd, för att se om jag fortfarande kan jobba där som timanställd vid behov. Och samma dag som jag hoppas att se mina barn igen.

Åtminstone samma veckoslut.

Det är så tydligt att mitt liv aldrig mer kan bli ett oskrivet blad. Men det finns fortfarande oskrivna sidor.

Jag ser några kretanska grabbar i femårsåldern springa uppför den lantliga gatan, förbi hotellet. De skrattar och skymtar mig när de rusar förbi. Jag ler. De ler och skrattar igen och försvinner uppåt backen, upptagna med sitt.

Det kunde ha varit hemma. Någon av mina söner tillsammans med andra barn, för åtta eller nio år sedan. När barn är tillräckligt små vet de inga gränser i världen. Världen väntar på dem.