Följetongen del 12 – Vägar åt olika håll
Det som borde ha varit en väg är två vägar för mig och Jennifer. I våra huvuden kämpar vi för att hålla de två vägarna parallella. Vi älskar varandra. Vi älskar med varandra. Vi rycks loss från varandra, möts igen och efter minuter är vi i varandras händer och famn igen.
Men vägarna är inte parallella. De går åt olika håll. Hur mycket vi än håller i dem slits de isär. Hur mycket vi än håller i varandra dras vi ifrån från varandra.
Långt in i februari slutar mina kortvikariat på tidningen att fyllas på. Det är slut för mig i Jennifers stad och jag måste söka mig hemåt igen. Under hela perioden har jag varit hemma få gånger för att träffa mina barn.
Nu är det definitivt även om jag inte fattar hur definitivt än. Hjärtats säkerhet på att Jennifers hjärta vilar mot mitt är en starkare känsla än allt annat. Jag åker ner till Stockholm och bosätter mig i källarvåningen hos familjen med villan där jag och Jennifer firade nyår. Jag bor i samma rum där vi krökte rummet med vår ömsesidiga energi.
Fortfarande gnager skammen i mig över att inte få ordning på mitt liv. Men den är trots allt mindre här än att vara en 43-åring som bor hemma hos sin mamma. Jag hänger för det mesta nere i källaren med min dator och min mobil. På dagarna jobbar jag timmar på samma skola som tidigare. Så småningom kontaktar jag en skola i närheten av där jag bor och får en heltidstjänst från april till juni. Jag jobbar och äter och har svårt att sova. På kvällarna pratar jag som vanligt med Jennifer i timmar. Varje kväll. Vi uttrycker vår kärlek för varandra, pratar om våra skönaste stunder.
Ibland tänker jag på stunderna då vi varit på väg att glida ifrån varandra. Trots att vi inte är fysiskt nära nu känner jag hur jag blir mer självklar i min kärlek. Den har blivit så uppenbar så jag inte längre behöver grubbla i mörkret över den. Behöver inte fundera på ett liv som singel.
Men det hjälper inte. Det är inte tillräckligt. Vägarna leder åt olika håll. Jennifer längtar och står inte ut med längtan. En tid går som aldrig kommer tillbaka och vi träffas inte. För att jag inte kan på grund av helger med mina barn och deras tävlingar andra helger. För att hon inte kan för att hon har tentor som stressar ihjäl henne.
Sakta går det över en gräns. När det en dag verkar som om jag skulle kunna komma upp och hälsa på så vill hon inte längre. Hon ska på någon fest och vill inte att jag dyker upp där.
”Jag kommer bara börja gråta”, säger hon.
Hon har börjat ta distans och senare kommer jag förstå att hon är bättre på det än mig. Hon pratar mer och mer om hur det känns som att hon har ett förhållande men ändå inte. Hur det gör livet omöjligt för henne. Hon pratar om sin dans. Hon dansar bugg och foxtrot och det blir alltmer jobbigt för henne att hålla de intima gränserna för hur hon dansar. En kväll når jag henne inte och får senare veta att hon har varit hembjuden på middag enskilt hos en man som också dansar. Efter middagen dansade de tillsammans till efter midnatt. Han hade velat mer, men hon hade gått hem vid två.
När hon berättar det för mig är orden som knivar, men jag försöker behärska mig. Jag äger henne inte tänker jag. Jag förstår henne tänker jag. Det går inte att tvinga henne till att vara med en som hon aldrig träffar. Hur mycket rätt känslorna än är.
Innerligheten mellan oss existerar in i det sista, men blandas upp med dessa ofrivilliga knivhugg. Det värsta, som jag tror är det avgörande, är när jag gör ett tafatt försök att få ett banklån. Jag har med mig min mamma på bankbesöket som möjlig borgenär. Jag har varit och tittat på en bostadsrätt i närheten av där mina barn bor. Jag har räknat ut att jag kommer klara det om jag bara kan få lån.
Men det är förstås dödfött. Jag har inget eget kapital, jag har inte FAST jobb. Jag har ingenting att komma med som anses vara värt någonting. Min mamma har en lägenhet värt kanske en bit över en miljon, men har en väldig låg pension.
”Om du hade haft ett fast jobb med en lön på 30 000 kronor i månaden kanske du hade kunnat få lån till en etta”, får jag höra.
Jennifer hade sett lägenheten på nätet och efteråt berättar hon att ett hopp hade tänts i henne. Att hon för ett ögonblick börjat tänka på att hon kanske ändå kunde flytta ner till mig och avsluta sina studier i Stockholm. Men nu var hoppet släckt.
Det är i mitten av april och Jennifer talar allt mer med ord om hur omöjligt det känns. Samtidigt lossnar det ändå för mig på boendefronten. Jag är på gång med en egen tvårumslägenhet i andra hand. En kompis till min mamma ska flytta ihop med sin särbo och bli sambo. Jag ska få hyra hennes lägenhet. Men naturligtvis dröjer beskedet eftersom bostadsrättsföreningen måste hålla ett möte först.
Undertiden får jag det där ofrivilliga knivhugget från Jennifer. Hon är inte intresserad av att flytta till en andrahandslägenhet med mig. Hon vill ha mer trygghet än så. Det är under hennes ”minimikrav”.
Några dagar innan jag får klart med lägenheten tar det slut mellan mig och Jennifer. Märkligt nog är det inte hon som säger det. Hon har länge kommit med antydningar, men hon väntar ut mig tills jag säger det.
”Om det är för jobbigt för dig får vi väl bryta här”, säger jag och märker hur lättad hon blir.
Samtidigt bedyrar hon sin kärlek. Jag bedyrar min. Det är inte den som brister. Men det är slut och vi har ändå inte träffats på två månader.
När vi lägger på får jag panikångest. Jag börjar bete mig underligt. Under de närmaste två veckorna har jag kontakt med kvinnor och är på väg att ha sex med dem. Men avbryter innan det händer, för det känns fel. Det känns vagt som om jag befinner mig i ett sjukdomstillstånd. Men jag förstår ingenting förrän det strax senare bryter ut på allvar.
Ett antal dagar efter uppbrottet pratar jag och Jennifer fortfarande i telefon. Hon ringer. Jag ringer. Vi messar. Men efter någon vecka eller så märker jag hur det är jag som är mer intresserad av kontakten än hon. Det gör ont. Det är förnedrande. Jag arbetar hårt med att behärska mig medan ångesten börjar storma inuti mig. Till slut messar jag och skriver jag att jag ska låta henne vara ifred och efter det blir det tyst.
Tills vi ses den där sista gången som får mig att tippa över kanten.
Kommenterat på Skilda.nu