Sen mitt hjärta krossades har jag ägnat ett halvår åt erotisk självmedicinering. Jag har rätat på mig genom att ha ett promiskuöst sexliv. Utnyttjat min personliga attraktionskraft. Använt mig själv till att inte leva i celibat och ”sitta hemma och kontemplera” som en psykolog tyckte att jag skulle göra.
Jag äter antidepressiva, har haft en hel del skön sex. Jag har ofrivilligt sårat kvinnor, har blivit sårad, blivit utsatt för maktspel och gått vidare. Jag har fått nya vänner som jag inte har en aning om hur länge jag får behålla.
Hon som krossade mitt hjärta skickade en julhälsning till mig och jag är stolt över hur jag hanterade det i mitt korta svar. Jag har varit en bättre pappa än jag är nu och jag har haft mer pengar än jag har nu. När nyåret passeras har jag 300 kronor på mitt privata konto, 1000 kronor på fickan och 8000 på mitt företagskonto. Fortfarande ska min exfru ha 5000 i månaden, fortfarande kostar resor och hotell under sönernas tävlingar pengar, liksom nya dräkter och allsköns plockepinn med busskort. Jag är fortfarande inneboende hos min vän Erik och fyller numera hans kylskåp med blodpudding, vitkål, yoghurt och äggpaket. Grillad kyckling någon gång i veckan får det nog också bli.
Mitt liv är ett kaos men stundtals rycker jag på axlarna åt det. För spillrorna av mitt hjärta är fortfarande gjort av grönt guld.
Kanske någon vill fråga vad senaste halvåret egentligen varit värt för mig. Tja, det har gett mig tid att tänka och ställa om min mentalitet. Att inte ta skit är väl kanske den viktigaste aspekten. Aldrig någonsin mer. Hur fattig jag än är och hur bakvänt mitt liv än är.
En sak jag riktigt har fått upp ögonen för är att kvinnor, framför allt kvinnor i min egen ålder, vill tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Att de vill manipulera mig, driva maktspel mot mig, vill få mig att be om ursäkt för mig själv, vill klappa mig på huvudet, vill vara överlägsna mig, vill tro att jag är naiv, vill att jag ska sluta ha sex. Alldeles särskilt att jag ska sluta ha sex med yngre kvinnor.
Det tydligaste exemplet är en kvinna som är två år äldre och som själv inte har några problem med att förse sig med män. I somras när jag fortfarande var förstörd över min förlorade kärlek sa hon till mig:
”Du är alldeles för seriös John. Man kan inte vara så där seriös idag.”
Nu när jag har varit med många kvinnor säger hon:
”Så där kan du ju inte hålla på. Så där höll man på när man var 20. Du är över 40.”
Sen talar hon om för mig varför jag gör det jag gör, för det anser hon att hon vet bättre än jag.
Men hon är inte den första jämnåriga kvinnan som försöker sätta mig på plats. Jag har nu lärt mig att låta det studsa tillbaka. Säger ifrån. Låter mig inte pratas omkull. Gör klart att jag lever mitt liv och hon sitt. Hon ger sig inte utan pratar om mitt sexliv under två timmar för att sätta mig på plats, utan att lyckas.
Det är ett intressant maktspel som jag tror att hon och de flesta andra kvinnor är fullkomligt omedvetna om att de utövar. För de gör det av frustration. Jag är en fattig krake, men i gengäld är jag i bra fysisk form, ser bra ut, ser yngre ut och kan stundtals koppla på charmen. Jag har förstått frustrationen hos mina jämnåriga kvinnor som tycker att nästan alla män i samma ålder är fula, feta och motbjudande. Att höra vad jag gör med yngre kvinnor svider och de vill intuitivt återställa ordningen. Att de själva kan få yngre män spelar ingen roll. De unnar mig inte. Jag är inte värd min framgång hos yngre kvinnor.
”Du utnyttjar dem”, säger de.
”Om jag gör de så utnyttjar de mig också”, svarar jag.
I själva verket handlar det om attraktion. Men det perspektivet passar inte jämnåriga kvinnor som vill kuva mig. Någonting fel måste det vara. Det öppnar för mer ovidkommande kommentarer för att försöka komma åt mig som:
”Du bryr dig inte om dina barn”.
Slutanalysen blir att 1. De unnar mig inte att ha ett sexliv. 2. De vill bibehålla ett moraliskt imperativ som ägs av ”kvinnan” och som behöver bekräftas genom att jag ber om ursäkt för mig själv. 3. De har ingen aning om det själva och blir frustrerade och långrandiga i sina kuvningsförsök när jag inte ger dem rätten till det moraliska imperativet.
susanna säger
No offense, men kanske dessa kvinnor bara vill dela med sig av en tolkning som kommer från en kvinna, eftersom de själva är kvinna.? Hur ofta har kvinnan ”fått” rätten till det moraliska imperativet, jämfört med hur ofta mannen har tagit det? Jag dömer inte dig, men det viktigaste är inte vad dina jämnåriga kvinnliga vänner tycker, utan att dina yngre älskarinnor är med på tåget (casual sex-tåget) och att båda parter vet vad som gäller, och att du idkar sjyst sex dvs. med samtycke på alla punkter kring the casual relation.
Färre gånger än vad män antar så ser kvinnor inte andra kvinnor som rivaler, utan som systrar.